Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kulturpolitiken inne i kommunhuset ser ut att bli mer spännande framöver, skriver GP Kulturs Björn Werner. Bild: Anders Hofgren

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kulturpolitiken riskerar att bli mer spännande

    GP:s kulturchef Björn Werner sammanfattar GP Kulturs intervjuer av Göteborgs kulturpolitiker: "Kulturobryddheten i ett av stadens nya stora partier kan komma att få allvarliga konsekvenser".

    Kulturpolitiken har länge varit en perifer fråga som framförallt angått kulturutövarna. För övriga medborgare, och för den delen övriga politiker, har den pågått utan större dramatik. Inte så konstigt eftersom området inte präglats av några större slitningar. De etablerade partierna, som fram tills nyligen också var de enda partierna, har nämligen varit ganska överens om grunden: lagom mycket pengar ska gå till lagom mycket kultur.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Absolut – vissa partier har företrätt en lite mer restriktivt hållen och klassisk kultursyn med fokus på att bevara och förmedla klassiska konstformer för den upphöjda bildningens skull. Andra har sett kulturen som ett medel för att nå andra mål, med sentida exempel i förslag att satsa på kultur för att få stärkt integration eller förbättrad hälsa. Men på det stora hela har relativ harmoni rått. Både operor och fria teatergrupper har kunnat ta del av den offentliga kakan.

    Det är nu inte så konstigt att det blivit så, eftersom grundpremissen, att kulturen ska få stå fri, har varit utbredd och etablerad i hela det politiska etablissemanget. En naturlig slutsats att dra efter Hitlertysklands kulturkrig i syfte att skapa ett nytt samhälle, eller Sovjetunionens och Kinas totalitära kulturrensningar som lämnat generationer i ett kunskaps- och historielöst vakuum. Sådant hörde inte hemma i en demokrati, insåg man då. Ja det går rentav att säga att en fri kultur har kommit att ses som ett viktigt inslag i en livskraftig demokrati. Och det kräver en politik som håller sig utanför det egentliga innehållet.

    Partier som Liberalerna borde om några stå upp för rätten till absolut yttrandefrihet.

    Detta gäller på riksnivå såväl som på kommunal nivå. För den som läst GP Kulturs intervjuer med Göteborgs politiska partiers företrädare i kulturfrågor framträder i de etablerade partierna en bild som går hand i hand med efterkrigstidens mönster. Från FI och Vänsterpartiet hela vägen till Moderaterna går en röd tråd av grundläggande respekt för att politiken i grund och botten inte ska lägga sig i kulturens innehåll – och att det ligger på det offentliga att säkerställa ett rikt kulturutbud (inte minst genom att hålla Stadsteatern, Operan och stadens stora museum vid liv). Det gör att frågorna huvudsakligen bara handlar om småsummor som mest berör en medborgare på marginalen: lite billigare eller lite dyrare biljetter till museum och andra kulturinstitutioner. Lite mer pengar på svaga grupper eller lite större satsningar till klassisk kultur. Kanske tillåta sponsorskap. Kanske inte.

    Visst går det att hitta skiljelinjer. Som i frågan om visningen av Burka songs och efterföljande seminarium som socialdemokraternas Ann-Sofie Hermansson gick ut hårt för att stoppa både på Blå stället och senare även på Litteraturhuset. I intervjuerna har de flesta partierna haft tid på sig att tänka efter inklusive socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson Mariya Voyvodova som bestämt sig för att blunda för sin chefs uttalande och torrt lägga ansvaret på förvaltningen: ”armlängds avstånd är en fråga om tillit till fackkunniga och deras kunskap”. Här kan vi konstatera att flera förment liberala krafter i Alliansen, med Moderaterna som starkast röst, sluter upp med en brysk upptumme till Hermanssons agerande medan vänsterkrafterna ställer sig tveksamma.

    En lite förvånande ordning – partier som Liberalerna borde om några stå upp för rätten till absolut yttrandefrihet. Även om det beror på ren okunskap och partipolitiska poänger är det anledning att vara oroad, för om det är något som annars ser ut att prägla den kommande mandatperioden är det just en skriande okunskap. Demokraternas totala kraschlandning in i politikens finrum hotar nämligen möjligheten till en välutvecklad och sansad kulturpolitisk ordning i den tråkiga men fungerande tappning som präglat de senaste decennierna. Västlänkspopulisterna har goda chanser att bli största parti och det med ett kulturpolitiskt manifest som är så outvecklat att det inte finns mycket mer att gå efter än det som partiets kulturpolitiske företrädare Jahja Zeqiraj sagt till GP.

    Inte för att partiet framstår som speciellt kontroversiellt i kulturfrågorna, de är bara inte så mycket alls. Som GP:s politiske reporter Arne Larsson tidigare skrivit om ryms partiets kulturpolitiska hållning också mycket riktigt på ett kort avsnitt med löst hållna formuleringar i partiets budgetdirektiv.

    Och just detta – kulturobryddheten i ett av stadens nya stora partier – kan komma att få allvarliga konsekvenser. För även om Sverigedemokraternas Björn Tidland nog inte får skäl att knacka in några nya runor i granitstolparna utanför sin ytterdörr, som han i GP:s intervju lovat göra om partiet går framåt i Göteborg, så står hans parti på riksnivå för en kultursyn som det krävs en kraftsamling från alla andra partier för att kontra.

    En kultursyn som inte ser på konsten som frihet till uttryck utan som ett verktyg för att bevara och förädla en svensk identitet. Det är här den stora kulturpolitiska utmaningen för övriga kulturpolitiker i Göteborg, såväl som Sverige, ligger de kommande fyra åren. Med lite otur blir kulturpolitiken därför väldigt spännande att följa framöver.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.