Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

fenger.jpg

Kulturen ger Fengersfors liv

Det var länge sedan det gjordes papper i det gamla bruket i Fengersfors i Dalsland. Numera produceras det konst och kultur här. Så det ryker.
Den här dagen kommer röken från några tunnor i parken. Elever från Stenebyskolan är här på en tvådagarskurs med uppgiften att "konstruera i färskt material" och "förhålla sig till sittmöbeln" som det står i instruktionen.
Steneby med högskoleutbildningar i form och konsthantverk ligger bara ett par mil härifrån. För sex år sedan hade några avgångselever där en gemensam dröm om ett billigt ställe i närheten där man kunde fortsätta att arbeta tillsammans och bevara dynamiken från skolan, idén var också att skapa ett gemensamt varumärke. Not quite blev till, ett forum och nätverk för konstnärer och konsthantverkare. Från början letade de efter ett avskilt ställe, men istället hamnade de mitt i byn i Fengersfors.
- Det kan vi se ett väldigt stort värde i i dag, säger Sara Vogel-Rödin Loftman, textilkonstnär och kulturprojektledare i Fengersfors.
Byn Fengersfors har cirka 300 invånare, här finns förskola, skola och lanthandel. Arrangemangen på bruksområden brukar vara välbesökta. I år har det bland annat varit konserter, författarafton, opera och pubkvällar. Förutom konstutställningarna alltså. Medlemmar i Not quite har också medverkat i konstprojekt i samarbete med skolor i Dalsland.
Idag har Not quite 44 medlemmar varav 26 är aktiva på bruksområdet. Många bor i närheten, några på själva bruket. De flesta har ett förflutet på Steneby. Och utbytet med skolan fortsätter, rektorn sitter i styrelsen för Not quites ekonomiska förening och skolan förlägger kortare kurser hit ibland som den här dagen.
Vildvinet har börjat rodna på tegelväggarna när vi kommer på besök. Sommarens utställningar sjunger på sista versen, kaféet stänger snart för säsongen, och nästa programpunkt är julmarknaden i december. Det är dags för medlemmarna att dra sig tillbaka in i ateljéer och verkstäder. Eller åka iväg med utställningar till andra platser. Till Röda sten i Göteborg till exempel. Där kan man just nu se verk av elva konstnärer från nätverket i Fengersfors.
- Not quite fungerar som ett ramverk för att man ska kunna genomföra olika projekt. För mig handlar det också om livskvalitet, att man har så många kreativa intressanta människor omkring sig, säger Sara Vogel-Rödin Loftman.
Jonathan Malm, snickare och slöjdare hyr in sig i en av verkstäderna här och var ansvarig för en festival som ägde rum i helgen, Total festival handlade om ekologisk småskalig utveckling.
- Not quite innebär en möjlighet att bo på vischan och ändå ha tillgång till ett överflöd av kultur och människor som man tillsammans kan göra en massa saker med. Folk som egentligen vill bo på landet flyttar kanske till stan för att de blir uttråkade men det blir man inte här, säger han.
Alla som jag pratar med använder sig av Not quite på lite olika sätt och diskussionerna om vad Not quite står för pågår ständigt.
- Det är svårt att berätta om en verksamhet som är så mycket. Man klumpar ihop sig när det passar. En del har kanske som mål att leva småskaligt och lokalt, andra strävar efter att bli internationella konstnärer. En del vill jobba med pedagogikprojekt andra med konst och kulturproduktion. Poängen med Not quite är att ta vara på de möjligheter man har i mötena men också att ha en gemensam röst, säger Aron Wigh, möbelsnickare och formgivare.
- Not quite utvecklas explosionsartat, medlemmarna blir fler och fler och ramarna blir större och större, säger Sara Vogel-Rödin Loftman.
En gång i månaden har medlemmarna i Not quite ett möte och fattar beslut om verksamheten. Den ekonomiska föreningen äger verkstäderna och den ideella driver verksamheten. Nya medlemmar är välkomna och väljs in enligt KRO:s (konstnärernas riksorganisation) regler. Varumärket Not quite ska borga för kvalitet, grunden är konst och konsthantverk.
- Men det finns ett kryphål, om man bedöms ha något att tillföra kan man bli medlem ändå. Man skulle ju kunna tänka sig att den som driver kaféet blir medlem eftersom det drivs i vår anda och kanske kunde även till exempel skribenter bli medlemmar, säger Sara Vogel-Rödin Loftman.
Namnet Not quite uppstod under de första diskussionerna om vad man skulle vara. Två av medlemmarna var engelskspråkiga och uttrycket "not quite" återkom gång på gång när man skulle definiera verksamheten.
- Det handlar mycket om att inte måla in sig i hörn. När vi vet vad vi är är det slut, säger Sara Vogel-Rödin Loftman och skrattar
- En del retar sig på negationen, det är bra. Jag träffade en konsthandlare en gång som sa att allt som stör mig det köper jag, säger Karl Hallberg, smed och konstnär.
Det tvåhundraåriga bruket är ett gammalt familjeföretag, nuvarande ägaren, Annie Rosenblad har sagt att hon vill att bruket ska stå på tre ben: kultur, industrihistoria och småföretagande. Not quite representerar kulturdelen. På bruket ryms också några småföretag, bland annat en fiskodling och en fönsterrenoveringsfirma och så finns det industrihistoria i delar som ägaren håller på att restaurera.
I den stora maskinhallen står de gamla pappersmaskinerna kvar. Här har blivit en konsthall utan att så mycket har ändrats. Ett mjukt ljus strömmar in genom de stora fabriksfönstren över skrovliga väggar och säsongens sista utställning Not quite at home. Det är de egna medlemmarna som ställer ut.
I den ena keramikverkstan hänger en lapp på dörren. "Är i kaféet och hjälper till." Det är keramikerna Sanna Wijk som avbrutit jobbet för att stötta upp under lunchrusningen i kaféet som serverar grön ärtsoppa med hembakat bröd.
Mest läst