The grateful dead uppstod som ett kultband i San Franciscos psykedeliska miljöer på 60-talet och samlade snart en hängiven och långhårig publik som snart kallades dead heads, men som efter några decennier även omfattade fans från det amerikanska samhällets mest skilda hörn. Till sist även välklippta senatorer, respekterade Nobelpristagare - och presidenter som Clinton och Obama som talat med värme om bandet.
Då är det långt från 1966 års LSD-tester och bussfärder med gycklarna Merry pranksters, men när jag för några år sedan gick runt i Manhattans Lower east side med en dead head-keps på skallen fick jag anrop från gatans skuggsida av luggslitna äldre medborgare: ”Nice hat, you’ve got!”. Steal your face, kallas den där Dead-loggan på kepsen. Eller – in på benet är vi alla lika.
Rockbandet existerade mellan 1965 och 1995, då centralgestalten Jerry Garcia dog 53 år gammal i sömnen på en rehabklinik – bandets musikhistoria är också amerikansk droghistoria (med hög dödlighet vid klaviaturstolen). Men till det särskilda hör att bandets expansiva och intensiva musikalitet fortsätter att leva och verka ”postumt” för också anländande generationer.
Rockkulturen är numera en antiques roadshow och Grateful dead är ett framgångsföretag på livsstilsmarknaden. Det finns en glass kallad Cherry Garcia.
Bandet överskred kort sagt ”ungdomskulturen” för att till sist bli en amerikansk institution och detta tacksamma fortliv syns sedan länge i en tillsynes ändlös utgivning av konsertinspelningar liksom i en växande litteratur. För att nu inte tala om all prylar till salu – dödskallar, sköldpaddor och muntra björnar. Rockkulturen är numera en antiques roadshow och Grateful dead är ett framgångsföretag på livsstilsmarknaden. Det finns en glass kallad Cherry Garcia.
Till aktualiteten. 2017 finns exempelvis en utgivning i sex cd av konserten på Robert F Kennedy Stadium 12 och 13 juli 1989, 2018 vidare Dave’s picks volume 25 med konserten i Binghamton sommaren 1977. Förra året kom också regissören Amir Bar-Levs fyratimmars – mycket seriösa - dokumentär Long strange trip (producenten är förstås Martin Scorsese), nu streamad på Amazon.com – samt den svenske litteraturprofessorn Ulf Olssons genomreflekterade Listening for the secret – The grateful dead and the politics of improvisation, utgiven som sig bör på University of California press.
LÄS MER: Jimi Hendrix - mannen, myten, magin
För att förstå något av Grateful deads kulturella och sociala magnitud finns numera mycket universitetsstatistik – bandet lär ha gjort 2 325 konserter, ofta mycket långa (3-4 timmar) och för en växande publik som på 80-talets slut blev alltmer ohanterbart stor med stormningar av de biljettlösa och en skarp polisiär uppvaktning. Bandet hade till sist blivit ett turnémonster som året runt hade ett mindre samhälle att försörja, transportera och sjukförsäkra. Sista lyckosamma turnén på östkusten var våren 1990 – men den var å andra sidan massiv, ja majestätisk (utgiven som 24 cd-skivor i två mycket hippa lyxförpackningar).
All denna levande musik av de tacksamma döda. Dead heads gavs av bandet en speciell ”tapers section” – en skog av mikrofoner som kunde spela in konserten på privilegierad plats. Sedan blev ljudupptagningarna till en supernördig bytesmarknad. Det väldiga virtuella biblioteket Internet archive lär ha 11 558 poster med Grateful deadmusik, ofta hela konserter (i olika versioner). Grateful dead bevakar alltså inte upphovsrätten utan tar sig friheten att skänka bort den – deras egna skivor säljer ju i alla fall. Det visade sig vara en framgångsväg på en annars girig skivbolagsmarknad med skitviktiga kvartalsdirektörer.
Grateful dead bevakar alltså inte upphovsrätten utan tar sig friheten att skänka bort den – deras egna skivor säljer ju i alla fall.
Cd-utgivningens samlade storlek vågar jag nu inte beräkna men den bildar lätt en vardagsrumsvägg. Den kaliforniska motkulturen har till sist blivit både ett modernt företag i merchandizebranschen och en sorts musikalisk stat i termer av state of mind. Det synnerliga är att bandet aldrig var turliga med studioinspelningar (med undantag av två klassiker – Workingman’s dead och American beauty, båda 1970) utan var ett liveband där mötet med publiken var en absolut huvudsak.
LÄS MER: Inget vurmande fan men livlig döskalle
En enda riktig hit – Touch of grey 1987 – men ingen benägen radiodistribution. Och ingen sedvanlig rockstjärnestatus, ingen glittrig scenshow och inga märkliga scenkläder utan mest motsatser i en bohemisk anda av jeans och tröja där målet var – lite som i amerikanska Självständighetsdeklarationen - ”life, liberty and the pursuit of happiness”. Liv, frihet och strävan efter lycka. Ja, det låter kanske lite väl fånigt i dag när cynismen går på övertid.
Massbasen, publiken var dock ofta en dansande kropp. Dansande björnar eller möjligen fuldansens urkälla. Ändå var konserterna en lika estetisk som social händelse som Ulf Olsson visar i sin nya och läsvärda bok. Man kan fråga sig - var Grateful dead ett ”rockband”? Med alla utvidgningar av det begreppet – ja.
Massbasen, publiken var dock ofta en dansande kropp. Dansande björnar eller möjligen fuldansens urkälla.
Grateful dead förfogade över en väldig låtlista av egna sånger och andras, men var egentligen inte ett repertoarband utan ett verkband i den bemärkelsen att ordningen och tolkningen av repertoaren var i permanent återskapelse. Man kan tala om en kärna av låtar men med flexibla lager av tillägg och variationer. Konserten var ett musikaliskt verk, inte en reproduktion av en låtlista för att sälja senaste albumet. Ibland tände inte konserterna alls, ibland hände det (jag minns tre magiska kvällar i september 1974). Där fanns en amerikansk horisont men också en vertikal lyftning – ”varje plats vi spelar på är en kyrka”, påstod den nu sjuttiosjuårige basisten Phil Lesh, den hemlige dirigenten.
I mitten av detta verkbegrepp finns improvisationen som en nyckeltanke och genom den gavs komposition som Dark star legendstatus – fyra eller fyrtio minuter lång. Den blev till en musikalisk kropp som skiftade kosmisk form. När jag först träffades av den 1970 på albumet Live/dead närde jag – förvisso bara sexton år gammal - den högromantiska tanken att det fanns en telepatisk kommunikation mellan mina idoler.
Sedan har jag förstått att så många gånger faktiskt kunde vara fallet. Konserterna var elektriska och eklektiska, musiken lite som en mosaik, som kan omarrangeras med blandning och förvandling som konsekvens. Ändå ett rockband.
Detta har Ulf Olsson ett mycket klart öga för när han rör sig mellan bandet som ett socialt fenomen och musiken som en estetisk händelse, något som springer ur en kultur som både är individualistisk och kollektivistisk. Han talar om en ”självorganiserande rörelse”. Detta är ett särdrag som spirar ur denna amerikanska västkustkultur som lika mycket talade om individuellt självförverkligande som lokala samhällen, ”communities”.
Grateful dead lyckas på denna väg – visar Ulf Olsson med eftertryck - göra avantgardet populärt genom att omförhandla en äldre amerikansk tradition. De var grunden ”apolitiska” men därmed inte opolitiska (ta låtar som Throwing stones, standing on the moon) men siktar också mot en mörk kärna i liv och musik där allt går sönder i det atonala och astrala för att därefter återfödas i morgonljus, som i Bonnie Dobsons Morning dew. Till sist hörs kanske en aftonbön a capella som We bid you goodnight.
Där finns alltså en sorts ”hemlighet” i musikens centrum att lyssna efter och Ulf Olsson har en hel del att säga om detta. Som väntat uppträder hans hushållsfilosofer Adorno och Foucault – den tidigare hatade jazz och sågs aldrig dansa, den senare inskränkte sin musikaliska reflektion till Pierre Boulez men demonstrerade 1968.
LÄS MER: Ulf Olsson har skrivit en tankeskarp och tankestörande bok om Lars Norén
Ulf Olsson tillför emellertid här filosofiska aspekter på Grateful dead som är sällsynta och sällsamt välkomna i den växande litteraturen om bandet - där det finns ett överskott av hippie wisdom och knasiga anekdoter. Olsson kan lika mycket av turnéer och utgivningar som om musikalisk tradition och egenart – men undviker konsekvent allt medelmåttigt rocktrams. Dock tycker jag att han klarar sig rätt bra utan Adorno och Foucault.
Det finns improvisation i musiken, men det finns inget rum utan regler som tämjer flödet av spontanitet. Man kan istället tala om en ”självorganiserande struktur”. Den tanken tycker jag Ulf Olsson leder i mål – men vad betyder repertoaren då? Det är ju också ett dansband.
Bandet framför under sin karriär Sugar magnolia 591 gånger, Playing in the band 587 gånger, och Not fade away 531 gånger, men vad som sker under trettio år är även en utvidgning av ”den amerikanska sångboken” där konserten blir en resa genom musikaliska genrer och andras låtar.
All sorts musik virvlar in. Ändå blir Grateful Dead aldrig ett ”cover”-band. Ulf Olsson skriver mycket riktigt att bandet inte avsåg ”att reproducera något förlorat, men snarare tillägna sig och modellera om ett arv”. Detta ger han en stark vidvinkel i sin bok, men vad för musik är det? Det är värt en reflektion.
Det blev en ”long strange trip” genom hela populärmusiken – rock, rockabilly, outlaw country, blues från Deltat till Chicago, iriska folksånger, fingerfärdig bluegrass, americana, symfoniska sviter (dötrista), en smula gladlynt calypso, jazzorienterade utfärder, andäktiga ballader, ren och skär dansbandsmusik och mycket glatt tempo i kaliforniskt solsken. Har jag en invändning mot Ulf Olssons bok är det alltså att repertoaren inte får någon riktigt vägande eller dynamisk roll gentemot den konstnärliga improvisationens fria spel. Det där kunde Adorno understryka från sin tyska mungipa – vital konst uppstår genom konventionerna.
Jag vill också betona att sångbokens appell består i dess berättelser om människoliv – Jack Straw, Ramble on Rose, Black Peter, He’s gone, Brown eyed women… Musiken kretsar inte bara kring en ”skymning av diamanter” och solljus dagdröm utan också desillusion, svek, villfarelser och svärtade äventyr. Det är ett litterärt berättande ofta genom sångtextförfattaren Robert Hunter. Då är det inte heller något problem att gå från John Phillips lantligt skrittande Me and my uncle – spelad 601 gånger - upp till den kosmiska akustiken i Dark star.
Själv när jag nog bara en enda konstig tanke vad gäller Grateful dead. Deras version av Buddy Hollys och Norman Pettys Not fade away mimar uppenbarligen kosmos hjärtrytm. Dunk. Da- dunkdunk – dunk. Kardiologisk musik. Det förstod publiken blixtsnabbt.
