Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Premiärministern David Cameron, president Barack Obama och statsminister Helle Thorning Schmidt gjorde en selfie vid Mandelas minnesstund häromdagen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Krönika: Selfien – en ny form av självspegling

Selfien är ingen ny grej. Först i genren var faktiskt Gud. Mikael van Reis skriver om självspeglingen som en sorts narcissistisk kommunism.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ledsen för att vara en spoiler, men den populära selfien med mobilkamera är inte alls någon ny grej. Den är ganska gammal och inte bara med tanke på konsthistoriens alla självporträtt utan på grund av en ännu lite äldre historia. Gud gjorde nämligen den första selfien i Första Mosebok. Det är bara att slå upp Bibeln och läsa att Gud på sjätte dagen skapade människan till sin avbild och sedan såg att allt var mycket gott.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så selfien har en sorts gudomlig urgrund. Det var därför som en viss lord Shaftesbury på tidigt 1700-tal kunde kalla konstnären för ”the second Maker”, den andre skaparen som alltså hade den förste som förebild. Med mobilens globalt spridda självbildsmakare har förstås selfien blivit mer ett symtom än ett filosofem. Den tredje bildmakaren är uppfunnen – vem som helst.

Avbildningen som akt har då blivit sekulariserad till en positionsmarkering. President Obama – som ju är en sorts politisk gud – ändrar inte det så mycket när han under Nelson Mandela-ceremonin i veckan fotograferar sig själv med David Cameron och Helle Thorning Schmidt. De är alla tre tredje klassens bildmakare – även om de kallas president, premiärminister eller statsminister.

Det sägs att dessa självporträtt utgör en sorts allmän narcissism. Självförälskelse. Alla kan försjunka i bilden av sitt eget ansikte. Det är nog särskilt där som selfien skiljer sig från den stora genren av konstnärliga självporträtt. Å ena sidan: konstnärer som Picasso och Matisse lämnade tidigt självporträtten för att i stället signera sina bilder med personlig stil. Å andra sidan: självporträttet är den konstnärliga gestaltningen av det egna åldrandet, av tidens sorgliga deformation av ett en gång sött och barnsligt ansikte – som hos Rembrandt eller Helene Schjerfbeck.

Deras långsamma selfies greppar om hela livstiden. Dagens mobila selfies bryr sig mer sällan om tiden eftersom man är uppslukad av nuet. Här, nu! Och inte då eller sedan. Om bildkonsten ofta nog demaskerar narcissismen, gäller snarare en förstärkning i en mobil selfie. Lusten sitter ju i att själv kunna behärska sitt eget utseende – vilket är en förtjust självspegling som till och med kan redigeras. Det är mobilkameran som postmodern pigtittare. Kamerans Kung Mej. Men – som i all narcissism vidlåder en underlig tomhet över alla dessa självbilder.

Det roliga med selfien är att den också skapar en cirkulerande livskänsla som konsumeras utan tanke på att infogas i något åldrande fotoalbum. Men frågan är om selfien över huvudtaget är att betrakta som ett fotografi, alltså ett föremål som omsorgsfullt memorerar våra liv. Snarare har selfien blivit ett kommunicerande bildmedium, en bilddagbok av ganska ogenerat flödande slag. Jag är här nu.

Helt stämmer kanske inte det, men ändå till en intressant del. ”Hela världen” är som besatt av att duplicera bilden av sig själv i stället för att betrakta världen runt omkring. Men vi sänder gärna i väg dessa bilder i stället för att privatisera dem för solitär självbespegling. Alltså handlar det om en ”kommunicerad narcissism”. Just denna paradox är värd en stunds begrundan. En sorts narcissistisk kommunism.

Men det finns också helt motsatta bilder. Brittiska The Guardian publicerade i onsdags en revy över årets bästa, värsta och mest avslöjande selfies. Först i raden är bilden av astronauten Luca Parmitano som tar en selfie i rymden. Vi ser universums ändlösa svärta, vi ser jordens skimrande paradisäpple, vi ser rymdhjälmen vars visir speglar Parmitanos armar och kamera – men vi ser inte astronautens ansikte. Det ligger i mörker.

Närmare kan vi nog inte komma Första Moseboks skapelseberättelse. Människan som tredje bildmakare ikläder sig rollen som den förste skaparen på spaning efter den Människa som skall uppfinnas, nej avbildas.