Ina Rosvall är född 1988, legitimerad psykolog och bor i Malmö.
Ina Rosvall är född 1988, legitimerad psykolog och bor i Malmö. Bild: Nille Leander

Konstgjord intelligens och djuriska känslor

Mats Kolmisoppi läser en debutbok som för tankarna till Harry Martinson.

ANNONS
|

Det är omöjligt att inte tänka på Harry Martinsons diktepos Aniara när debuterande Ina Rosvall i sin roman Harungen beskriver en egen variant av miman, den konstgjorda intelligens som i Martinsons händer var en sorgsen skeppsdator på drift i mörkaste rymden.

I Rosvalls tappning har miman blivit jordbunden och placerats i en byggnad på den skånska slätten, där en kvinnlig psykolog arbetar som en nutida mimarob.

I korta, impressionistiska dagbokskapitel berättar hon om det händelsefattiga vardagslivet med man och två döttrar, och det mer spektakulära forskningsprojektet som upptar nästan all hennes tid.

Den skånska miman har ännu inget medvetande. Det är inte heller klart om den kommer att få ett. I själva verket är den inte mycket mer än en cylinder, en vätska i ständig förvandling, en hybrid mellan organiskt material och maskin.

ANNONS

Forskarnas arbete går ut på att mäta djurs hjärnaktivitet och att koda in reaktioner på olika stimuli i miman.

Kommer maskinen att vakna till liv?

Och vad ska man med en datorhybrid fylld av djurkänslor till?

Ja, för samtidigt som Harungen på ett fint sätt skildrar hur mullvadar upplever färger eller hur ekorrars belöningssystem kan manipuleras, är det inte helt tydligt vad romanen är ute efter. Miman är ofta mest en gåtfull projektionsyta, ett känslohav vars yta sällan krusas. Det som pågår i dess inre verkar lika dolt för romanen som för läsaren. Istället breder jagets vardagsliv ut sig på sidorna. En dotter ska hämtas från karateträningen, en annan har börjat smygröka. Svärmor är för dålig för att klara sig själv. Mat måste lagas. Kroppar måste duschas. Bussar åkas. Bilar köras.

Ja, det är nästan som två romaner i en, två parallella liv i samma kropp.

Men snart blir det tydligt att psykologen kan koppla upp sig mot mimans känslokluster. Gränserna mellan hennes och djurens upplevelser suddas då tillfälligt ut. Hon upplever mullvadens blindhet, masken i fågelns näbb, och så vidare.

Här utmanar verkligen romanen mer konventionellt kodade skildringar om artificiell intelligens, där det brukar vara rå processorkraft och logiskt tänkande som hålls högt. Istället för algoritmer så tar Rosvall kroppen, köttet, djurens fettiga päls, deras hariga eller ormande tankar, senor och begär till utgångspunkt. Det får mig att tänka på Donna Haraway, som i sin The companion species manifesto (2003) ifrågasatte de godtyckliga gränserna som dragits mellan människa och hund och som frågade sig om det ena djuret vore tänkbart utan det andra.

ANNONS

Jag tror att Rosvall är ute efter något liknande, att inte nedvärdera djurens känsloliv, och att samtidigt relativisera människans eget.

Harungen är en roman som inbjuder till att tänka och spåna kring såna frågor. Men den har ett problem när det gäller just de där känslorna, så som de kommer till uttryck i språket. För genom texten drar ständigt en mild melankoli. Det är som att språket andas saknad och ständigt vill poängtera förluster, förgängligheter – och till och med vardaglig långtråkighet, även när det borde vara spännande, eller till och med roligt. Det pickande hjärta som titelns harunge har, där han sitter intryckt i ett hörn, ständigt uppmärksam på förändringar – hade gärna fått låta lite högre.

ANNONS