Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Konsten kan aldrig vara konservativ

Mattias Hagberg om hur det blivit allt svårare att skriva när skrivandet sker i försvarsställning mot lögner och hat.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har börjat få svårt för att skriva. Orden, som tidigare rann ur mig, kommer inte lika enkelt längre. Den senaste tiden – eller ja, det senaste året – har jag börjat uppleva ett allt större motstånd, ett slags tröghet, som aldrig funnits där tidigare. Det är som om språket inte längre vill vara mig till lags. Allt oftare har jag blivit sittande framför den vita skärmen utan att få något gjort.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hur blev det så här? Det borde ju rimligen vara tvärtom. Jag är äldre, mer rutinerad, har vid det här laget skrivit tusentals texter av alla möjliga slag. Jag borde kunna få bokstäverna att dansa i sömnen.

Det har blivit svårare att vara författare, ja, att skriva överhuvudtaget, påpekar den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen i ett färskt nummer av tidskriften The New Yorker. Och då talar hon inte om följderna av digitalisering eller kommersialisering, utan om det politiska klimatet. För Masha Gessen handlar nämligen allt skrivande, såväl politiskt som skönlitterärt, om att kunna föreställa sig en annan framtid – alltså ett alternativ till den värld och tid som vi själva lever i. Det vill säga: Utan utopi ingen litteratur – åtminstone inte någon politisk sådan.

Men framtiden är, som bekant, ockuperad av lögnarna. Putinister, trumpister och andra högerextremister är nu på väg att mala ner allt det som skulle kunna bli bra och positivt. Det enda som verkar bli kvar åt oss andra, påpekar Masha Gessen, är att skydda det närvarande från galningarna som vill skapa en framtid fylld av hat. Hon skriver: ”När alla de institutioner och värden inom politiken som vi håller kära är under attack – och det är de verkligen – återstår det endast för oss som är anständiga att kämpa för att behålla saker och ting som de är just nu.”

Ur Masha Gessens perspektiv leder detta till en omöjlig position för allt kreativt skapande. Det går inte att vara progressiv och nydanande om man samtidigt tvingas att försvara det närvarande. Konsten kan aldrig vara konservativ. Då förlorar den sin mening. Jag är rädd att hon har rätt. Allt oftare känner jag att mitt skrivande reduceras till banala ställningstaganden. Jag kommer på mig själv med att påpeka rena självklarheter: Rasism är fel! Hat är dumt! Viktiga ställningstaganden, javisst, men egentligen inte någon litteratur eller ens journalistik, snarare texter till demonstrationsplakat.

Så vad göra? Masha Gessen skriver att vi måste hitta tillbaka till den subjektiva fantasin, till den bångstyriga föreställningsförmågan. Som författare och skribenter måste vi släppa det ensidiga försvaret av det nuvarande och börja drömma om det kommande igen. Först då kan vi producera alternativ till hatet.

Det kan låta banalt, men för mig räcker det. Fantasin är också en motståndshandling.