Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

yicBKMqjham8OmvrP_z_zL6PB4M.jpg
Baskien, på gränsen mellan Frankrike och Spanien talar ett eget språk . ETA var en separatistisk rebellgrupp som verkade för att göra Baskien till en självständig, socialistisk stat. ETA är stämplat som en terrorgrupp av bland annat FN och 800 människor tros ha mist livet i terrordåd gruppen ligger bakom mellan 1968 och 2003. Bild: BOB EDME

Konflikten tvingar alla att välja

Fernando Aramburu har skrivit en roman om hur ETA-konflikten påverkat livet för människorna i en baskisk by. Martin Engberg har läst.

Fernando Aramburu

Patria

Översättning Manni Kössler

Brombergs

Patria tar avstamp vid tiden för att ETA lägger ned vapnen och en bräcklig vapenvila inleds. Läsaren får följa två familjer. Maken i den ena ligger sedan länge på kyrkogården, avrättad av ETA. Sonen i den andra sitter i fängelse, dömd för terroristbrott. Härifrån ringlar sig berättelsen genom ögonen på medlemmarna i båda familjerna, bakåt i tiden och framåt på nytt, tills överlappande lager, bakgrunder och perspektiv på de händelser som slitit isär familjerna blivit synliga.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Vigdis Hjorth river i skador som inte kan glömmas

De flesta i den baskiska byn utanför San Sebastián som Patria utspelar sig i försöker leva sina liv i en vardag där konflikten på en och samma gång är bortom den enskildes kontroll och ständigt närvarande. Så gör också de båda familjerna i romanens centrum, tills sonen i den ena familjen sugs allt djupare in i ETAs beväpnade gren. Och maken i den andra, som är företagare, krävs på ”skatt” av ETA i revolutionens namn. Som han till en början betalar, sedan vägrar, varvid klotter börjar synas som pekar ut honom som tjallare. Byn fryser ut familjen och slutligen skjuts han på gatan några meter från sitt hem. Sonen i den andra familjen är en av dem som arresteras i samband med dådet. Det gör att mamman, som tidigare inte var intresserad av politik, blir patriot och styvnackad förespråkare för ett självständigt baskiskt hemland, ett patria.

Det är i detaljerna det sitter, hur Patria genom att fånga upp de små, vardagliga rörelserna, åskådliggör det nät av handlingar och relationsband, som dras åt tills att bästa vänner blir bittra fiender. Eller en undfallande medlöpare som låter bli att hälsa på gatan i rädsla för att själv bli utfryst. Alla vet vilken bar ETAs medlemmar möts på, och att prästen är rörelsens språkrör. Txato, mannen som sedan blir skjuten, inser aldrig tillfullo hur illa läget är när grannarna slutar hälsa på honom och klottret på murarna hetsar mot honom. Ytterst vill han inte tro att han, som skapar lokala arbetstillfällen, och är så mycket bask någon kan vara, en euskaldun (någon som talar baskiska) på allvar skulle kunna bli en måltavla för ETA. De känner ju honom? När mamman i den andra familjen, Miren, av sin make får frågan om hon inte är ledsen över det som händer deras tidigare vänner har hon bara slagord till svar: ”Det som gör mig ledsen är att Euskal Herria inte får vara fritt.”

b5bpQUgyQ6Dlh_dmGG8WGG54tlo.jpg

Det tycks inte finnas något utrymme för henne att uttrycka de komplexa känslor hon antagligen känner i stunden, valet blir att förneka dem, eftersom ett annat val skulle kunna framstå som ett svek mot sonen. Konflikten tvingar alla att välja och vara politiskt aktiva, också om de helst skulle slippa. Den andre sonen, som i hemlighet avskyr de hårda motsättningarna, går till demonstrationen eftersom frånvaron skulle noteras. Konflikten skapar också misstro i situationer som i grunden är fyllda med välvilja. Det kan räcka med en häftig rörelse: ”Han till och med flyttade sig lite bakåt från skrivbordet, tänkte/fruktade att hennes rörelse innebar något slags våld.”

Det finns emellanåt något drastiskt, och direkt i språket, som också låter oss komma nära personerna som skildras. Patria tycks använda alla till buds stående medel, rörelsen i tid, in och ur olika personers blickar, för att läsaren ska förstå varför Miren blir kategorisk. Varför grannar slutar hälsa på varandra. Varför det – för någon som Miren ¬¬– inte är lätt att lämna konflikten bakom sig den dag ETA sträcker vapen. Med hennes ord: ”Vi är redan offer för Staten och nu är vi offer för offren. Man ger sig på oss från alla håll.” (Här ska översättaren, Manni Kössler, som överfört romanens ledighet till svenska, ha sin rättmätiga hyllning).

LÄS MER: I den svenska historiens skugga

Patria är en djupt sorglig roman. Inte för att den skulle vara sentimental. Det är den inte, den är nykter. Inte heller för att den skildrar en mängd sorgliga händelser, vilket den gör, utan för att den blottlägger mekanismer som inte är specifika för den specifika historiska situation den skildrar. Genom att visa hur en politiskt konflikt tar sig in under huden, sätter sig i de små gesterna – hur den följer sin egen logik – blir den igenkännlig som bekant också för den som aldrig levt i Baskien. Romanen i sig rör sig mot en ljuspunkt, men inte heller det förminskar sorgen som den väcker. En sorg som kommer sig av att Patria skildrar det som sker med en sådan påtaglighet att det blir tydligt att det som sker i den skulle kunna uppstå i vilket samhälle som helst. Eftersom ingen av oss är mer än människa.

Mest läst