Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    John Ashberys kollage Promenade (2001) Bild: Kayleigh Jankowski

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kollagen är nyckeln till Ashberys diktande

    Magnus Haglund har läst den komplexe postmodernistens John Ashberys lyrik i två postumt utgivna diktsamlingar.

    Lyrik

    John Ashbery

    Dikter

    i tolkning av Tommy Olofsson, Vasilis Papageorgiou, Göran Printz-Påhlson och Ragnar Strömberg

    Natur & Kultur

    John Ashbery

    They Knew What They Wanted, Poems & Collages

    Rizzoli Electa, New York

    Nej, det blev inget Nobelpris till John Ashbery (1927–2017). Men det samma gäller Marcel Proust, Franz Kafka, Virginia Woolf, James Joyce, Georges Perec, Robert Musil, Italo Calvino och Inger Christensen. Och det är bland dessa namn Ashbery hör hemma, bland det senaste århundradets mest banbrytande författare, de som ändrat spelreglerna och formtänkandet, själva sättet att låta orden bygga världar av rytmiska sekvenser, skarpa sammanställningar, egna tidsförhållanden.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det finns en osedvanlig frihet i Ashberys skrivande, en lätthet i rörelserna mellan punkter som på ytan inte alls hör ihop. Den obegränsade och tillåtande öppenheten för hur det ena möter det andra, discolåtar och renässansmåleri, barndomsminnen och politiskt skrävlande, ordningar och oordningar, alla dessa sammanstötningar som får orden att halka omkring litet hipp som happ. De säger ja, nej, och ja, men – för att sedan lägga till: det finns inga ”ja, men” (vilket låter mycket bättre på engelska, there are no ”yes, buts”).

    John Ashberys kollage Moon glow (2008). Bild: Kayleigh Jankowski

    Hans texter ändrar sig mest hela tiden, bryter upp och stannar kvar, bejakar tillfälligheterna, skärper blicken och hörseln för det som är annorlunda än det som var innan. Undantagen är inte bara undantag, de är också anti-undantag och upprättar egna associationssystem, utanför det språkkontrollerade. Eller som det står i inledningen till dikten ”Sonett: mer sånt”: ”Försök avvika från det mönster man har avvikit från och från mönstret för avvikelse. Det är inte så lätt som det låter: Sillens ben försöker bryta sig ut ur sillen och flyta upp till ytan för att bli parkettgolv.”

    I den stora urvalsvolym som Natur & Kultur nu ger ut ingår flera av de ”långdikter” som kom att bli ett av Ashberys kännetecken som författare. Här finns den berömda texten om den italienske konstnären Parmigianinos 1500-talsmålning Självporträtt i en konvex spegel, som 1975 renderade Ashbery både Pulitzerpriset och National Book Award. Men här står också Skidskoåkarna, En våg, Flickor på flykt, Och stjärnorna glänste och Tisdag kväll. Det är dikter som löper över 30-40 boksidor och gör själva tidsupplevelsen labyrintisk. Lärdomen är aldrig satt på piedestal.

    Kollaget som metod är något av en nyckel till hans diktvärld.

    Det vindlande, berusande, eftertänksamma, röriga, humoristiska och djupt personliga i dessa texter flyttar diktskrivandet bort från det symboliska och självmedvetna. Det finns något djupt musikaliskt i sättet att låta orden bilda långa klanglinjer och rytmiska förskjutningar. Då och då dyker det också upp musikaliska referenser, ofta på ett halsbrytande vis. Någon vandrar nedför Avenue Mozart och ställer sig sedan på Boulevard Beethoven för att sälja meloner.

    Nyårsdagen 1952 hade John Ashbery gått på en konsert i New York tillsammans med poetkollegan Frank O’Hara. Det var pianisten David Tudor som uruppförde John Cages Music of Changes, och upplevelsen kom att bli avgörande för både Ashberys och O’Haras sätt att närma sig poesin. Här fanns en befrielse av ljuden som också kom att bli en befrielse av orden. 20 år senare beskrev Ashbery minnet i förordet till en utgåva av O’Haras samlade dikter: ”Det var en aleatorisk musik, skriven med hjälp av kastade mynt enligt en metod hämtad från I Ching. Själva mekaniken i denna metod undgick mig då, precis som nu; det som betydde något var hur slumpelementen kunde kombineras så att det uppstod ett vackert och övertygande stycke. Det var ytterligare ett, och för oss kanske det slutgiltiga beviset, inte för att ’vad som helst kan se’ utan för att ’allt kan träda fram’.”

    John Ashberrys kollage Chutes and ladders I (2008). Bild: Kayleigh Jankowski

    Att musikförståelsen, diktandet och konstskapandet hör intimt ihop i Ashberys fall, och följs åt som kommunicerande, parallella aktiviteter, visar en ny bok med hans kollage, They Knew What They Wanted. Ashbery började arbeta med dessa bilder redan under studietiden på Harvarduniversitetet i slutet av 1940-talet och höll på ända fram till sin bortgång i september 2017.

    Dikten åker bergochdalbana fram och tillbaka i tiden, och man flyger i den lätta känsla som uppstår.

    Kollaget som metod är något av en nyckel till hans diktvärld, brytningarna mellan olika verklighetsplan, den genomgripande känslan av uppriktig förvåning. Det som går igen i både bilderna och hans texter är det lekfulla förfaringssättet. Bildytan kommer från olika almanackor, vykort, adventskalendrar och äldre brädspel som Kinaschack, Klättra och kana och Fia. På dessa fält äger de fantasieggande övergångarna och kollisionerna rum, med hjälp av bilder hämtade från serietidningar, berömda porträtt, sagomotiv, annonsdetaljer, superhjältar, pappersänglar.

    Parmigianinos spegelporträtt, med den gigantiska handen framför ansiktet med den gåtfullt beslöjade blicken, återkommer flera gånger. I ett av kollagen är det omgivet av boxare, gycklare, Pariserhjul och ett japanskt tempel. I ett annat, ett stilleben, är handen täckt av en ännu större hand som håller i en druvklase. Ashbery hade sett renässansmålningen första gången 1959 under ett besök på Wiens konsthistoriska museum. 15 år senare såg han en bok om Parmigianinos konstnärskap i skyltfönstret till ett antikvariat. Den kostade tre dollar och gav omedelbart upphov till ett intensivt skrivande som höll på i fyra månader. Det blev en av Ashberys tätaste texter, fylld av skarpa iakttagelser och förbiflimrande barndomsminnen från uppväxten i närheten av Lake Ontario där hans far och farfar hade en fruktträdgård där de odlade äpplen, körsbär och persikor.

    Dikten åker bergochdalbana fram och tillbaka i tiden, och man flyger i den lätta känsla som uppstår. ”Ingen annan dag som denna. Jag trodde en gång att de var alla lika, att det närvarande alltid var likadant för alla, men detta missförstånd avdunstar om man hela tiden surfar fram på det egna nuet.” Man återkommer till texten gång på gång, och den är aldrig likadan. Genomgående finns musiken där, de glasartade melodierna, de överraskande tonfallen. Ja, vissa av fraserna går att sjunga som om de vore popmusik.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.