I den samtida svenska litteraturens tämligen enahanda flora frodas blommetaforerna. Så också i Elin Bengtssons första roman för vuxna, Rosenregimen. Bokens rosor odlas i kruka hemma hos Emmy, en ordningsam ljudtekniker som lagar god veganmat och lever ett trivsamt, inrutat liv. Om blommorna säger hon att de egentligen är ”ganska besvärliga” och inte trivs inomhus men att de kan klara sig om man tar hand om dem på rätt sätt. Därmed sammanfattar hon sin relation till romanens berättare Niko. För Rosenregimen är förstås inte en roman om inomhusodling utan om den så kallade tvåsamheten.
Det är en berättelse enligt standardformatet: Niko flyttar till en universitetsstad för att läsa A-kurs i genusvetenskap. Det är nya begrepp och nya dansgolv. Niko och Emmy träffas på en buss. Efter en månad flyttar de ihop och sedan blir allt genast dåligt. Niko vill träffa andra, Emmy vill ha det normalt. Niko känner sig kvävd, Emmy blir allt mera svartsjuk. De nya orden Niko lär sig på universitetet (”heteronormativitet”, ”positionering”, ”performativitet”) hjälper inte till att ordna relationen. Tvärtom blir de en mur mellan Niko och Emmy, liksom mellan Niko och hennes bakgrund.
Bengtsson berättar historien i korta nedslag. Det är ögonblicksbilder av gräl eller av sex där ett avsnitt sällan är längre än ett par sidor. Också detta är förstås mycket vanligt år 2018 och frågan är om det är den moderna prosan eller den moderna kärleken som ytterst är orsak till det? Oavsett blir det varken stora känslor eller stor litteratur. Bengtssons bok ligger dessutom ofta nära den tröttsamma gurlesken (en ond, estetiserad flickighet) som var på modet för några år sedan. Möjligen är också alla dessa den samtida litteraturens botaniska bilder den logiska fortsättningen på den: en lite mognare och lite mer högstämd flickighet. Oavsett börjar bildspråket bli visset nu.
