Klimathotet har kommit till Sverige, tycker America-Vera Zavala.
Klimathotet har kommit till Sverige, tycker America-Vera Zavala. Bild: Mats Andersson

Klimathotet har kommit till Sverige

"När delar av Norrland brinner upp, hur ska vi organisera oss, ska vi sätta upp läger utanför städerna?" America Vera-Zavala ser tillbaka på en rekordvarm sommar och konstaterar att klimathotet inte längre är långt borta utan här.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag älskar värme. Det finns ingenting som heter för varmt för mig samtidigt som jag gnäller mig igenom de olika etapperna av kyla, höst, vinter och vår. Jag gör allt bättre i värme. tänker, skrattar, jobbar, joggar. Därför har den här sommaren varit fantastisk för mig. Euforin till trots så vet jag också att ingenting kan någonsin bli sig likt efter de här månaderna. Det som har varit min lycka har varit en enorm olycka för andra, inte på andra sidan jordklotet, utan här i vårt land. I Sverige har bränderna rasat, skog och hus brunnit upp, människors liv varit i fara. Bönderna har förtvivlat över sina uttorkade åkrar och nödslakten av boskap har varit omfattande. För många har det varit en hemskt sommar. Och jag tror den har förändrat svenskarnas självbild för alltid. Vi är inte längre immuna.

ANNONS

Jag minns när jag läste Jesper Weithz klimatthriller Det som inte växer är döende när den kom ut 2012. Romanen utspelar sig i en obestämd nutid med världens stora städer som spelplats; London, Sao Paolo men även Stockholm. Författaren försökte på det sättet göra klart för oss att vi kunde komma att omfattas av kaoset, att katastroferna inte alltid sker någon annanstans på tryggt avstånd. Men för många av oss var det ändå en dystopi långt fram i framtiden. Efter den här sommaren vet vi annorlunda. Samtidigt som många av oss badade och lekte bodde vi i ett land där människor flydde med skräck för sitt liv. Sverige var det EU-land som tog emot mest stöd och hjälp från EU på grund av bränderna. Plötsligt var vi ett biståndsland.

Nu brinner det i Uddevalla och människor flyr från sina hem och vi måste på riktigt börja ställa oss frågan om hur vi skulle hantera ett Sverige med klimatflyktingar. När delar av Norrland brinner upp, hur ska vi organisera oss, ska vi sätta upp läger utanför städerna, ska vi säga att de inte får plats, ska vi temporärt erbjuda en sovplats - men tänk om de vill vara kvar för evigt?

ANNONS

”Jorden blir varmare och såna här värmeböljor blir vanligare” som Friederike Otto på University of Oxford säger till the Guardian. Och det enda vi kan hoppas på nu är att denna valrörelse förändras. Det är fem veckor kvar. Fem veckor och sedan framtiden. Vi måste kräva av politikerna och medierna att agera nu. Att inte ställa klimatfrågan i centrum är inte längre bara ett svek mot kvinnorna i Bangladesh, eller babydelfinerna i havet, eller aymaraindianerna i Bolivia. Det vore ett svek mot oss själva. Vi måste göra något åt denna vetskap som under sommaren förvandlades till erfarenhet. Vi kan inte leva vidare som om denna sommar inte fanns.

ANNONS