Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

E9PcUc3V1hQeiyzHKO_VxXY60-U.jpg
Bild: Björn Olsson

Klimakteriehäxan vår tids Voldemort

Varför en sådan rädsla? Hur kommer det sig att det knappt finns en enda kulturell gestaltning av klimakteriet i modern tid?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Servitrisen Aurore tvingas inse att den nye chefen håller på att göra om hennes kära gamla arbetsplats till en betydligt mindre trivsam sylta. Han anställer bara unga servitriser, och går hellre efter utseende än meriter. Som ett led i omorganisationen tilldelas servitriserna nya, sexigare, namn. Aurore ska till exempel heta "Samantha" under arbetstid, något hon finner både förnedrande och löjligt.

När hon inte genast lystrar till sitt nya namn, blir hon kritiserad för att inte bjuda till. Som den enda femtio plussaren kvar på jobbet förväntas hon vara tacksam och ligga lågt.

Istället hamnar hon snart på arbetsförmedlingen.

Blandine Lenoirs franska relationsdrama Aurore, med den något sämre svenska titeln 50 vårar, innehåller flera intressanta scener. En satir som tar femtioåriga kvinnors parti tillhör i sig inte vanligheterna. Att Agnès Jaoui, en av mina favoritregissörer, spelar huvudrollen gör inte saken sämre.

Den scen som utspelar sig då Aurore sagt upp sig i vredesmod är ändå min favorit. En lågmäld triumf. På arbetsförmedlingen överrumplas hon av en kraftfull värmevallning. Inte helt ovanligt för den som är i klimakteriet (även om inte alla svettas på detta sätt). Yrkeskvinnan mitt emot förstår direkt. Utan ett ord, i systerskap och igenkänning, ställer hon fram en bordsfläkt och drar på full effekt.

Snart sitter de där och snackar svettningar. Jämför erfarenheter. Inget chockerande alls. Men ändå. Har jag någonsin sett en liknande scen på film? Svar nej.

Ingen annan film, av alla jag sett, har berört klimakteriet. Ingen verkar vilja - eller få pengar för att - gestalta erfarenheter av detta onämnbara. Klimakteriet, gestaltat enbart i form av den stereotypa klimakteriehäxan, är vår tids Voldemort: Något att sky, frukta och inte låtsas om. Det otäcka, "som-inte-får-nämnas-vid-namn."

Förra året bröt ett sanitetsföretag tabut och visade mensblod i en reklamfilm för bindor. Det fick stor uppmärksamhet i media, eftersom mens i reklam tidigare haft färgen rosa eller blått (!). Företaget ville nu visa realistiskt blod för att "normalisera mens och visa situationer som alla med mens kan känna igen sig i". Liv Strömquists menskonst i Stockholms tunnelbana skapade samma år rubriker i utländska tidningar.

I sin oumbärliga bok Nuckan, tar Malin Lindroth på sig nuckans skor och intar hennes position. På samma sätt är det dags att tvätta skammen ur alla mensmonster och klimakteriehäxor.

Varför skambelägga och tysta ner erfarenheter, som istället är värda att uppvärdera och gestalta på en mängd olika sätt?

För som Gunilla Kracht konstaterar i sin text om klimakteriet i antologin Ingens mamma:

"De flesta damer över 50 jag mött är äventyrliga, starka, roliga, kloka och imponerande. Faktum är att jag aldrig sett något bittert, förtorkat, rödgråtet, uppgivet, stinkande och skäggigt klimakteriemonster."

Mest läst