Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Jonas Hassen Khemiri är aktuell med sin nya roman Pappaklausulen. 2015 tilldelades han Augustpriset för sin roman Allt jag inte minns.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Khemiri skildrar innerstadspappan träffsäkert

Mats Kolmisoppi tycker inte att Khemiri lyckas fånga en universell bild av föräldraskapet, men läser en humoristisk berättelse om innerstadsmänniskans ångest med samma timing som en klassisk serieruta av Jan Stenmark.

Roman

Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen

Albert Bonniers förlag

Jag tittar på ett av Jan Stenmarks svartvita kollage. En skjortklädd man skjuter en gräsklippare framför sig på en grusväg i skogen. Bildtexten lyder: ”Jag fattade fortfarande inte att jag faktiskt rymt från hela skiten.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en dråplig bild av familjevantrivsel. Han framstår ju som så barnslig i sitt uppror, han som med största sannolikhet är hemma igen till middagen utan att någon har lagt märke till hans frånvaro. Scenen skildrar inte bara en allmänt spridd uppfattning om mannen i det 20:e århundradet, den utgår också från en specifik klasserfarenhet. Det är villalivet som utgör klangbotten – och den ekonomiska tryggheten som skapar den melankoliska humorn.

Det samma går att säga om småbarnspappans försök till uppror i Jonas Hassen Khemiris nya roman Pappaklausulen. Han har i likhet med romanens övriga gestalter inte något namn, utan definieras bara i relation till de övriga familjemedlemmarna.

Han är alltså pojkvän och bror, men mest av allt är han en son som är pappaledig med sina två barn, en fyraårig flicka och en ettårig pojke.

I romanens inledning inväntar han sin egen pappas ankomst från det namnlösa land som den senare har flyttat till. Två gånger om året återvänder pappan, som alltså också är en farfar, till Sverige. Och klausulen i bokens titel syftar bland annat på att han har en överenskommelse med sonen om att då få bo gratis i arbetslägenheten.

Denna hemvändande farfar är självgod och fördomsfull, ber aldrig om ursäkt för att han försvunnit ur sina barns liv, tycks måttligt intresserad av sina barnbarn och missar aldrig en möjlighet att klanka ner på sonen om allt från karriärval till bristande respekt.

Sonen är å sin sida harmsen i sin övergivenhet. Men framförallt är han trött på vardagen, på att byta blöjor, hämta och lämna på förskola, laga mat utan att få den uppskattning han menar sig ha rätt till av sin flickvän, hon som varje dag kommer hem för sent från det prestigefyllda arbetet som förbundsjurist. Även han dagdrömmer om att skita i allt, att bara dra.

Den frånvarande fadern är ett återkommande tema i Khemiris författarskap. I den Augustprisbelönade Allt jag inte minns, vibrerade det i bakgrunden och översattes till frågan om förlust i vidare bemärkelse. ”Än en gång bevisades det att människor inte gick att lita på, dom säger att dom ska vara där, och sen försvinner dom”, sa romanens berättare i en nyckelscen apropå en nära väns bortgång.

I årets bok går Khemiri ett steg längre. Här är nästan alla relationer villkorade. Systern har förlorat kontakten med sin tolvårige son. Syskonens mamma är mer intresserad av samtida arkitektur än av att umgås med sina barnbarn. Och småbarnspappans flickvän har börjat tveka kring relationen. Är de på väg att göra slut? Och kan verkligen en son som övergivits göra samma sak mot sina egna barn?

Genom snabba växlingar lägger Khemiri en mosaik av perspektiv på en tillstukad familj där alla får komma till tals. Till och med ettåringen och en sedan länge död syster avlyssnas under händelsernas gång. Brister gör det bara i skildringen av pappan som är en farfar. Ibland framträder han mest som en nidbild skapad av den förorättade sonen – han som det inte heller är alldeles lätt att sympatisera med, där han glider omkring och gnäller i sin pappaledighet.

Men trots det, och trots försöken att genom namnlösheten göra romanen till en universell historia, är detta en mycket underhållande berättelse, eftersom den är fast förankrad i en stockholmsk medelklassamtid, komplett med ett närmast pornografiskt intresse för veganmenyer, kulturhus, havremjölk, wetwipes och moderna lekland med klätterväggar och bollhav.

Den träffsäkra beskrivningen av hur den neurotiske småbarnspappan har gett sig i kast med den ena hobbyn efter den andra för att till slut genomlida ett pinsamt misslyckande som ståuppkomiker är bara en av flera komiska höjdpunkter.

Khemiri håller upp en skrattspegel åt innerstadsmänniskan och har en avundsvärd förmåga att stanna kvar och utvinna mening ur vardagliga scener som andra författare skulle ha släppt taget om i förtid. Det handlar om känsla för humoristisk tajming och ett absolut gehör. Det är just därför jag kommer att tänka på Stenmarks bild när sonen äntligen gör sitt sorgliga försök att slita sig fri.

Omslag till Jonas Hassen Khemiris nya roman Pappaklausulen..

Exakt vad som händer ska jag låta vara osagt. Taffligt är försöket hur som helst och ännu mer stukad manlighet följer. Det hoppfulla är att pappaklausulen under tiden omförhandlas och att det uppstår möjligheter till försoning på vägen. Det är fint skildrat.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.