Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Poeten Kennet Klemets. Bild: Annika von Hausswolff

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kennet Klemets skriver ur åldrandets ruiner

    Johannes Björk tröttnar på en långdikt om manlighet på nedgång.

    "Är det jag igen?/Säkert?/Jag tycker inte det känns så." Så inleder Kennet Klemets sin senaste bok, långdikten På dess naturliga plats, och jag förstår verkligen känslan. För varje gång jag plockat upp en diktsamling av Klemets slås jag av en återkommande och lite ängslig ombytlighet. Under den språkmaterialistiska boomen vid mitten av 2000-talet gav Klemets ut den expansiva Accelerator, med dess brus och störningar i den lyriska kommunikationen; en handfull år senare, när det etiska tilltalet stod högt i kurs, var det en koncentrerad förundran inför världen som skulle frammanas och bevaras i prisade Kling kling.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Kling Kling av Kennet Klemets

    På dess naturliga plats lägger väl sig i stort någonstans däremellan: mer sammanhållen än den förra, rastlösare än den senare. Sin närmaste förelöpare har den i All denna öppenhet som kommer från 2011. Även här strös i huvudsak enradingar ut över knappa 50 sidor. Det är en ensam, stundtals monoman monolog där ett åldrat manligt diktjag håller på att förlora fotfästet, som vill "omfamna allt, varje träd, varje grässtrå, säga adjö, ta farväl" – ungefär som Walt Whitman i den moderna poesins ungdom gjorde när han ville finna både sig själv och demokratin hos de amerikanska viddernas grässtrån.

    Men Klemets skriver inte i den begynnande grönskan, utan i ruinerna av både subjekt och demokrati. Istället för progression blir ledorden alltså regression, resignation och aggression. Särskilt synligt blir det när diktjaget stundtals blickar ut ur sig själv: i det uppgivna hatet mot de tiggare han likväl skänker sina slantar, i den sexualiserade vrede han projicerar på såväl sig själv som det kvinnliga könsorganet. Men också i trötta självrefererande formuleringar som "Jag hinner inte tänka på det jag tänker på. /Annars vet jag inte vem jag är" eller "kommer du också inte ihåg mig?"

    Som om de finns där för att besvärja ett jag, en person, ett subjekt som inte längre finns – annat än i ett ihärdigande av den snubbighet som kan med att skriva 2010-talets sämsta diktrad: "Dina kyssar smakar Atarax."

    Film

    Kennet Klemets

    På dess naturliga plats

    Pequod Press

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.