Kendrick Lamar är världens bästa rappare. Drake må har fler hits och Jay-Z mer pengar men som rappare går det 2018 att utan att sticka ut hakan säga att Kendrick Lamar är bäst i klassen. I hemlandet börjar det viskas om huruvida han kanske till och med är den bästa någonsin och de som accepterar det som en legitim diskussion blir knappast färre. Det har gått fem år sedan Kendrick senast gästade Slottsskogen och när han äntrar scen på lördagskvällen är det på helt andra premisser han möter publiken.
Låten Alright blev soundtrack till Black lives matter-rörelsen, han har tolv Grammys i ryggsäcken och har med sina två senaste album To pimp a butterfly och Damn erövrat de flesta hörn på musikvärldens karta. Ingen rappare har genom historien radat upp fyra så kritikerrosade och kommersiellt gångbara skivor på rad. Då har ändå ingen av skivorna producerat några riktiga topplistelåtar, det i en streaming-era där hitsinglar är det ultimata betyget på succé. Den enda gången Kendrick Lamar toppat singellistorna är när han gästade Taylor Swifts Bad Blood. Kendrick Lamar är i egenskap som en av de största artisterna i sin tid något så ovanligt som en albumartist i en tid då albumet anses vara dött.
Öppnar med en käftsmäll
Dessa är premisserna när konserten som är något försenad drar igång. Öppningslåten DNA är en käftsmäll och redan under tredje låten låter han publiken arbeta ännu hårdare med dunderkrutet King Kuta: en låt med kraft nog att om den riktade energin upp mot kullarna kan välta samtliga Slottsskogens träd. Nu lyfter den istället publikens armar och festen är igång. Kanonerna fortsätter skjuta ända in i Travis Scotts Goosebumps som är ett smart coverval med syftet att låta dansen fortsätta.
Visar upp sitt breda register
När publiken fått hoppa av sig blickar han tillbaka på några guldkorn från 2012 års good kid, m.A.A.d city. Dramaturgiskt ligger de perfekt och med låtar som exempelvis Swimmingpools (drank) blir det tydligt vilken bredd och spets som låtskrivare han besitter – att här finns lika delar råhet och ömhet som lever i symbios med varandra. Tyckte någon att det blev lite tråkigt är det inte svårare för Kendrick än att han drar fram Rihanna-duetten LOYALTY.
I USA har turnén fått viss kritik för att vara väl nedskalad. Själv njuter jag av att artisten och musiken står i centrum, men en bit in under konserten märks det att så inte är fallet för alla. De mindre frälsta tappar fokus och en tydlig dipp blir märkbar vilket drar ner helhetsupplevelsen något. Det har man dock helt glömt av i avslutande All the stars som gasar iväg mot stjärnorna med eufori som bästa bränsle.
Kendrick Lamar är oavsett en vår tids stora och en artist som gör att jag ser fram emot att bli äldre. Att få beskåda hans känsliga nerv för det samtida musiklandskap vi lever i kommer inte att bli något annat än ett rent nöje att få lägga historiens ljus på.
