Je suis Charlie.” Frasen syns i varenda tidning, i vartenda Twitterflöde, i demonstrationer i städer runt om i Europa.
Solidaritetsyttringarna med dem som mördades i attacken mot Charlie Hebdos redaktion har varit imponerande. Men de kommer alldeles för sent. Om journalister och politiker och demokratiska krafter i största allmänhet under de senaste tjugo åren hade haft en lika rakryggad syn på det fria ordet som Charlie Hebdo, så hade vi kanske aldrig hamnat här.
I stället har de bidragit till att skapa en helt ny censurkultur. Till en del handlar det om rädsla, en ovillighet att ta den sortens risker som Charlie Hebdos redaktörer utsatte sig för.
Men rädsla är bara en del av förklaringen. Under de senaste två årtiondena har det också vuxit fram ett moraliskt krav på censur, en uppfattning som säger att vi, eftersom vi lever i ett mångfaldssamhälle, måste övervaka det offentliga samtalet om olika kulturer och religioner och inskränka yttrandefriheten för att inte kränka någon. För att citera den brittiske sociologen Tariq Modood: ”Om människor ska kunna vistas i samma politiska rum utan konflikter måste de gemensamt sätta gränser för hur mycket kritik de utsätter varandras grundläggande trosföreställningar för.”
Så djupt rotad har denna uppfattning blivit att till och med yttrandefrihetsförkämpar köper den. Index on Censorship, en av världens främsta yttrandefrihetsorganisationer, publicerade för fem år sedan i sin tidskrift en intervju med den dansk-amerikanska akademikern Jytte Klausen, en intervju som handlade om hennes bok om den danska kontroversen kring Muhammedteckningarna. Men man vägrade låta redaktören publicera några av skämtteckningarna som illustrationer till intervjun. På den tiden var jag ledamot av Index on Censorships styrelse – men jag var den enda som protesterade. ”Genom att vägra att publicera teckningarna”, konstaterade jag, ”bidrar Index inte bara till att stärka censurkulturen utan försvagar också sin position när det gäller att ifrågasätta den kulturen.”
Den här gången hävdar Index on Censorship med rätta att ”yttrandefriheten inte är förhandlingsbar” och uppmanar ”alla som tror på den grundläggande rätten till yttrandefrihet att vara med och publicera Charlie Hebdos teckningar eller omslag”. Men skadan är redan skedd.
Det ironiska är att det är minoritetsgrupperna som blir hårdast drabbade av denna censurkultur. Alla typer av förändringar och framsteg i samhället innebär med nödvändighet att någon blir djupt kränkt. ”Så där får du inte säga!” är alltför ofta de mäktigas reaktion när deras makt ifrågasätts. Om man accepterar att man inte får säga vissa saker innebär det att man accepterar att vissa former av makt inte får ifrågasättas. Rätten att ”utsätta varandras grundläggande trosföreställningar för kritik” är hörnstenen i ett öppet mångfaldssamhälle. När vi i ”toleransens” eller ”respektens” namn ger upp den rätten begränsar vi vår möjlighet att ifrågasätta makthavarna och därmed att stå upp mot orättvisor.
Ändå hade nyheten om attacken på Charlie Hebdo knappt börjat sippra ut förrän det dök upp folk som menade att tidningen var en ”rasistisk institution” och att tecknarna kanske inte direkt fick vad de förtjänade, men i alla fall hade sig själva att skylla efter sina ständiga angrepp mot islam. Det som verkligen är rasistiskt är att tro att det bara är fina vita demokratiska människor som ifrågasätter religionen och försöker slå hål på dess inbilskhet och att de är de enda som kan hålla på med satir och skämt. De som hävdar att det är ”rasism” eller ”islamofobi” att driva med profeten Muhammed verkar, precis som rasisterna, tro att alla muslimer är reaktionära. Det är här som vänsterns ”antirasism” går hand i hand med högerns islamofobiska intolerans.
Det som kallas ”kränkning mot en hel befolkningsgrupp” är oftast egentligen en konflikt inom och mellan olika befolkningsgrupper. Det finns miljontals människor runt om i världen – inom de muslimska befolkningsgrupperna i västländerna och i länder med muslimsk majoritet – som ifrågasätter religiöst grundade reaktionära idéer och institutioner: författare, tecknare, politiska aktivister, som varje dag riskerar sina liv genom att trotsa blasfemilagar, stå upp för likabehandling och kämpa för demokratiska fri- och rättigheter. Det är personer som tecknaren Sabir Nazar från Pakistan, författarinnan Taslima Nasreen från Bangladesh, som lever i exil i Indien efter dödshot, och bloggaren Soheil Arabi från Iran, som förra året dömdes till döden för att ha ”skymfat Profeten”. Det som hände på Charlie Hebdos redaktion i Paris skakade oss i vårt innersta, men i världen utanför västländerna utsätts de som står upp för sina rättigheter för sådana hot varje dag.
Det som ger reaktionärerna vatten på sin kvarn, både inom och utanför de muslimska grupperna, är många så kallade demokraters feghet, deras ovilja att stå upp för grundläggande demokratiska principer, deras beredvillighet att svika de progressiva krafterna inom minoritetsgrupperna. Detta ger de muslimska extremisterna handlingsutrymme. Ju mer samhället ger människor tillåtelse att bli kränkta, desto mer kommer människor att passa på att känna sig kränkta. Och desto mer livsfarliga blir de när de uttrycker sin upprördhet. Det kommer alltid att finnas extremister som reagerar som Charlie Hebdo-mördarna. Det verkliga problemet är att deras handlingar får en falsk moralisk legitimitet när samhället bestämmer att kränkningar är oacceptabla.
Demokraternas feghet underblåser också islamofobiska stämningar. Den ger näring åt den rasistiska föreställningen att alla muslimer är reaktionära, att det är muslimerna själva som är problemet, att den muslimska invandringen måste stoppas och att de muslimska befolkningsgrupperna måste övervakas hårdare. Den möjliggör för organisationer som Front National att sprida sitt gift. Det återstår att se om det kommer att uppstå en antimuslimsk motreaktion efter Charlie Hebdo-morden. Men de falska demokraterna har tveklöst spelat en roll för att främja reaktionära idéer om muslimer.
Att driva med religionen och försvara yttrandefriheten är inte detsamma som att angripa minoritetsgrupper. Tvärtom: om man inte gör bådadera är det omöjligt att försvara minoritetsgruppernas frihet. Så, ja, låt oss stå upp mot islamisterna och reaktionärerna inom de muslimska befolkningsgrupperna. Men låt oss i lika hög grad ställa de falska demokraterna till svars.
Översättning: Helena Hansson
Fakta: Ämnet
I onsdags attackerades redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris av terrorister. Tolv människor mördades. Charlie Hebdos satir har riktats åt alla håll, inte minst mot olika religioner och höga makthavare. Kenan Malik skriver att ju mer samhället ger människor tillåtelse att bli kränkta, desto mer kommer människor att passa på att känna sig kränkta. Och desto mer livsfarliga blir de när de uttrycker sin upprördhet.
Fakta: Skribenten
Kenan Malik är författare och debattör. Utkom 2009 med boken From fatwa to jihad (Atlantic) som diskuterade Rushdieaffären. Kenan Malik bor i England och skriver sedan många år exklusivt för GP Kultur. Skrev senast om operan The Death of Klinghoffer på Metropolitan i New York.
