Kenan Malik: Storbritannien har splittrats

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det blev ett val som stöpte om Storbritanniens politiska geografi. Det kan komma att rita om landets gränser. Och det ger upphov till frågor om EU:s framtida utseende. Efter en av de mest lågmälda och slätstrukna valrörelserna i mannaminne har Storbritannien fått ett resultat som de flesta inte väntade sig och som kan komma att förvandla Storbritannien, både på hemmaplan och utåt.

Med tanke på de häpnadsväckande framgångarna för Skotska nationalistpartiet, SNP, är det inte otänkbart att det blir ett av de sista valen i ett förenat kungarike. Med tanke på Konservativa partiets löfte om att hålla en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap är det inte heller otänkbart att det blir det sista allmänna valet där Storbritannien är medlem i EU.

ANNONS

Opinionsundersökare och förståsigpåare hade sedan flera veckor tillbaka förutspått ett jämnt resultat, där inget parti fick majoritet, där Labour och Konservativa partiet låg jämsides och landet kunde se fram emot dagar, kanske veckor, av politiska förhandlingar för att pussla ihop en ny koalitionsregering. I stället fick Konservativa partiet absolut majoritet i parlamentet. Det nya koalitionspartiet i förra regeringen, Liberaldemokraterna, blev så gott som utraderade från valkartan och behöll bara åtta av sina tidigare femtiosju parlamentsplatser. Det är nu osäkert om partiet överhuvudtaget överlever.

Labourpartiet drabbades om möjligt av en ännu värre katastrof. Labour hade räknat med att bli det största partiet, och de senaste dagarna hade ledarna optimistiskt pratat om att stå i spetsen för en bred koalition mot Torypartiet när man bildade nästa regering. I stället har Labour i dag ungefär trettio platser färre än tidigare.

Det skotska problemet

Hur den nya konservativa regeringen ska hantera det skotska problemet kommer att blir en av de dominerande frågorna under de närmaste månaderna.

Före valet, då de flesta experter räknade med ett oavgjort resultat, diskuterades frågan om legitimitet livligt: Skulle en minoritetsregering, eller en koalitionsregering bestående av väldigt olika partier, verkligen ha mandat att regera? Förra veckans resultat förhindrade möjligen det fruktade käbblet om konstitutionen, men det har väckt mer principiella frågor om legitimitet.

ANNONS

”Jag vill återta den mantel som vi aldrig borde ha förlorat”, sa David Cameron till de konservativa partianhängarna i torsdags, ”manteln som heter ’en enad nation, ett enat Storbritannien’.” Men det finns inte längre något parti som kan göra anspråk på den manteln. Under de senaste årtiondena har stödet till alla de stora partierna blivit geografiskt uppsplittrat.

Parti för södra England

Vad Cameron än har för ambitioner i termer av Torypolitik, så är Konservativa partiet i praktiken inte längre ett parti för ”en enad nation”. I själva verket är det Englands parti, närmare bestämt södra Englands. Från 1930- till 1950-talet var Konservativa partiet den dominerande kraften i Skottland och fick över hälften av rösterna i många val. Så sent som 1992 tog partiet över en fjärdedel av rösterna och elva parlamentsplatser. Den här mandatperioden, liksom den förra, kommer det bara att sitta en enda konservativ ledamot från Skottland i parlamentet.

Labourpartiets stöd är ännu mer ojämnt fördelat över landet. Från att ha varit den starkaste politiska kraften i Skottland har Labour blivit så gott som utraderat och har liksom Konservativa partiet bara kvar en enda parlamentsplats. Och i England har partiet pressats tillbaka till sina kärnområden London, Midlands och de norra delarna. Även här har man ställts inför ett nytt hot. Det populistiska, invandringsfientliga och EU-fientliga UKIP, United Kingdom Independence Party, fick höga röstetal i många traditionella Labourområden i norra England och även i Wales. I nästa val kan UKIP mycket väl komma att utmana Labour i de valkretsarna.

ANNONS

Valsystemet ifrågasätts

Även Storbritanniens valsystem och dess legitimitet kommer nu att skärskådas. Systemet att en enda kandidat med enkel majoritet utses i varje valkrets fungerade relativt väl så länge den brittiska politiken kretsade kring två stora partier. Det fanns aldrig någon exakt överensstämmelse mellan den andel av väljarna som röstade på Labour respektive Konservativa partiet och antalet parlamentsplatser som de fick – men det fanns ett grovt samband som räckte för att ge systemet legitimitet. Men Storbritannien börjar bli mycket mer uppsplittrat i sin politiska åskådning. När tvåpartisystemet nu har muterat till en flerpartidemokrati ger systemet med en kandidat per valkrets synnerligen snedvridna resultat. Skotska nationalistpartiet fick till exempel 1,5 miljoner röster i torsdags och femtiosex parlamentsplatser. UKIP fick över dubbelt så många röster – men har bara en enda parlamentsledamot. UKIP, Liberaldemokraterna och Gröna partiet fick en fjärdedel av rösterna men bara tio av de totalt 650 platserna i parlamentet.

Legitimitetsproblemet går emellertid mycket djupare än till valsystemets teknikaliteter. Valet satte strålkastarljuset på de partier som väljarna ratade snarare än att visa vilka partier de stödde. Det paradoxala i Konservativa partiets seger är att den förra koalitionsregeringens politik var synnerligen illa omtyckt. Men många väljare fruktade Labourpartiet mer än de avskydde Torypartiet. En av anledningarna till att opinionsundersökningarna hade så fel i sina förutsägelser är fenomenet med ”ljusskygga Toryväljare” – väljare som inte offentligt vill avslöja att de stöder Konservativa partiet men som i valbåsets avskildhet inser att de tycker ännu mer illa om alternativen. Det var därför tre partiledare – Labourpartiets Ed Miliband, Nick Clegg från Liberaldemokraterna och UKIP:s Nigel Farage – allesammans avgick i fredags, en händelse som saknar motstycke i den brittiska politiken.

ANNONS

TV-debatt en av få ljuspunkter

En av de få ljuspunkterna i valrörelsen var en tv-debatt där de tre största partiernas ledare blev utfrågade av en publik bestående av väljare. Den synnerligen vältaliga publiken var mycket kritisk mot David Cameron. Men den gick ännu hårdare åt Labourledaren Ed Miliband. Väljarna gjorde detsamma i torsdags. Och de konservativa vann visserligen, men de fick bara en tredjedel av rösterna – och deras resultat, 36,9 procent, var bara 0,8 procent högre än i valet 2010.

Även i Skottland, där SNP sopade banan, formades väljarnas uppfattning lika mycket av det parti som de misstrodde som av den politik de gillade. Det är osannolikt att alla de som röstade nej i folkomröstningen om Skottlands självständighet i augusti under loppet av nio månader plötsligt har blivit entusiastiska nationalister. Det som tycks ha skapat SNP:s tsunami är den djupa besvikelse på Labour som har vuxit under många år och som i torsdags slutligen krossade partiet.

Allt detta kommer att prägla den brittiska politiken efter valet. Frågorna om Skottlands ställning inom Storbritannien och Storbritanniens förhållande till EU kommer att vara dominerande. Men båda dessa frågor speglar ett djupare problem – ett land som har blivit både mer politiskt splittrat och mer desillusionerat i förhållande till de etablerade politiska institutionerna. Det är det paradoxala med ett val som till synes har fått ett tydligare resultat än nästan någon förutspådde.

ANNONS

Översättning: Helena Hansson

FAKTA: Ämnet

Med tanke på Konservativa partiets löfte om att hålla en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap är det inte otänkbart att förra veckans val blir det sista allmänna valet där Storbritannien är medlem i EU, anser Kenan Malik.

FAKTA: Skribenten

Kenan Malik är författare och debattör. Han bor i England och medverkar sedan många år på GP Kultur. Skrev senast om brutaliteten inom radikal islamism och det politiska raseriet mot västvärlden.

ANNONS