Ondskan kommer att bli den viktigaste frågan i efterkrigstidens intellektuella liv i Europa, skrev Hanna Arendt 1945.
Vår tids jihadism har en försumbar historisk och moralisk betydelse om man jämför med förintelsen och den slutgiltiga lösningen. Och ändå har jihadismen väckt den moraliska frågan om ondskan till liv igen. Inte ondska i form av folkmord, utan ondska som tar sig uttryck i grymma handlingar som är nästan ofattbart omänskliga.
Efter förra veckans fasor i Tunisien, Kuwait och Frankrike har många kommentatorer känt sig tvungna att tala om "ondska”. Hur kan man annars förklara att människor oberört skjuter ihjäl turister på en strand, bombar gudstjänstbesökare i en moské eller halshugger en anställd på en fabrik?
Sekularister känner ofta motvilja mot begreppet ondska, som har andliga rötter och religiösa konnotationer. Ändå har många kommit att använda begreppet för att förklara det som till synes är obegripligt.
Det paradoxala med IS är att de verkar få mer stöd ju mer brutala och omänskliga de blir. Och många av dem som IS rekryterar tycks inte vara psykopater utan är chockerande vanliga. Studenter, mödrar, läkare, lärare. Hur är det möjligt att sådana människor jublar åt halshuggningar och massmord och till och med medverkar i dem?
”Den sorgliga sanningen”, skrev Arendt, ”är att merparten av all ondska begås av människor som aldrig bestämmer sig för att vara goda eller onda.” Marc Sageman, tidigare CIA-agent i Afghanistan och numera kriminalpsykolog, statsvetare och rådgivare i terrorskyddsfrågor åt regeringen i USA och andra länder, för fram ett liknande resonemang kring dagens jihadister. ”Det känns skönt att tro att de här grabbarna är helt olika oss, för det de gör är så ondskefullt”, menar han. ”Tyvärr är de inte särskilt olika oss.”
Men jihadister är annorlunda. De är trots allt jihadister. Om vi ska kunna förstå hur människor ”som inte är särskilt olika” dig och mig ändå kan vara så annorlunda att de klarar av att begå brutala massmord, så måste vi fundera på vad vi menar med ”ondska”.
När vi säger att en handling är ”ond” beskriver vi inte bara något som är särskilt motbjudande eller omänskligt. Vi kommer med ett påstående om gränserna för själva moralen, vi försöker dra upp gränserna för det rum inom vilket det är möjligt att föra en diskussion som på ett meningsfullt sätt kan sägas handla om moral.
Människor är ofta oense i de mest grundläggande moralfrågor. En kantian och en utilitarist är alldeles säkert djupt oense om tortyrens moral. Den ene kan hävda att tortyr alltid är fel, medan den andre mycket väl kan betrakta det som acceptabelt att tortera en terrorist för att få fram viktig information som kan rädda liv. Båda två kan anse att den andra är omoralisk. Men troligen är de i stort sett ense om att båda två på ett meningsfullt sätt diskuterar frågor om rätt och fel, gott och ont. De befinner sig bara på olika ställen i det moraliska landskapet.
Men om någon skulle säga ”Tortyr är alltid en god handling” skulle förmodligen varken kantianen eller utilitaristen anse att han överhuvudtaget förde ett moraliskt resonemang. Han skulle befinna sig utanför de fastställda gränserna för det moraliska landskapet. Och de flesta människor skulle nog beteckna den typen av påståenden, eller den typen av handlingar, som ”onda”.
Ondska handlar med andra ord inte bara om att definiera en handling som speciellt orättfärdig. Det handlar också om att avgränsa det rum där vi kan föra en meningsfull diskussion om gott och ont, om rätt och orätt.
Det som får IS handlingar att framstå som så obegripliga är att de tycks äga rum bortom det moraliska universum som de flesta av oss lever i. Den enda anledningen till att jihadisterna kan agera som de gör är att de har överträtt moralens normala gränser. Frågan vi måste ställa är alltså vad det är som lockar människor ”som inte är särskilt olika oss själva” att överskrida de gränserna.
Vissa anser att svaret finns i islam. ”Det döljer sig ett globalt jihad i den här religionen”, påstår den kanadensiske journalisten Mark Steyn. Islam är ”en blodtörstig livsåskådning som utan vidare kan rättfärdiga de flesta preferenser i fråga om våldshandlingar”.
Andra har tillbakavisat tanken att islam skulle vara drivkraften för jihadismen. Efter IS senaste grymheter riktade Storbritanniens premiärminister David Cameron skarp kritik mot alla som kallar Islamiska staten för ”Islamiska staten”. Det är ”inte en islamisk stat”, hävdade han, för ”islam är en fredens religion”. Även Barack Obama har sagt ungefär samma sak, nämligen att IS ideologi inte är ”riktig islam”.
Inget av resonemangen är trovärdigt. En religion definieras inte bara av sina heliga skrifter utan också av hur de troende tolkar dem och handlar utifrån dem – det vill säga av utövningen. IS anhängare utövar sin religion på ett sätt som upprör Storbritanniens premiärminister, USA:s president och de flesta demokratiskt sinnade människor (liksom majoriteten av alla andra muslimer), men det innebär inte att utövningen blir mindre verklig eller mindre muslimsk. Vare sig man vill eller inte så är islamismen en oupplöslig del av den väv som är vår tids islam.
Det är alltså inte rimligt att hävda att jihadismen inte har något med islam att göra, men samtidigt är det lika ohållbart att påstå att förklaringen till jihadisternas samvetslösa handlingar står att finna i islam. Det stora flertalet av alla muslimer avskyr trots allt IS agerande och tycker precis som alla andra att det är obegripligt ur moralisk synvinkel. Det är inte heller bara islamister som dras till den typen av handlande. Groteska dåd är allmänt förekommande även i den icke-muslimska världen – allt från burmesiska buddhistmunkars organiserade pogromer mot rohingya till Dylann Roofs dödsskjutning av nio gudstjänstbesökare i Emanuel African-kyrkan i Charleston.
Det är viktigt att framhålla att jihadisternas handlingar är allt igenom omänskliga. Men det är lika viktigt att inte avfärda dem som ”obegripliga” eller bara som en evig del av den mänskliga naturen.
Orsakerna till att jihadisterna har lockats in i ett annat moraliskt universum där de kan rättfärdiga och till och med glädja sig åt brutala, omänskliga handlingar kan inte reduceras till enkla förklaringar. Vi måste i stället titta på tre olika förändringar som hänger nära samman med varandra och som har förändrat vår tids uppfattning om moral, identitet och politik.
Den första förändringen gäller vår syn på identitet och social tillhörighet och hur detta har format människors missnöje. Förr i tiden var det i stor utsträckning ideologin som var utgångspunkten för politiken. I dag bygger den oftast på identiteter. Den här processen har inneburit att samhällelig solidaritet alltmer sällan definieras i politiska termer – som kollektivt handlande för att uppnå ett visst politiskt ideal – utan snarare i termer av etnicitet eller kultur. Svaret på frågan ”Vilken sorts samhälle vill jag leva i?” avgörs numera mindre av den typ av värderingar eller institutioner vi vill upprätta än av den grupp som vi föreställer oss att vi tillhör.
En förändring som hänger nära samman med detta är den vikande tron på progressiva, humanistiska, demokratiska värderingar. I vår tid av ideologisk trötthet har de utopiska drömmarna försvunnit. Politiken handlar numera mindre om konkurrerande visioner om vilken sorts samhälle människor vill ha och mer om en diskussion om hur man bäst förvaltar det befintliga politiska systemet; den har reducerats till en fråga om teknokratisk förvaltning snarare än samhällsförändring. Det finns inte särskilt mycket som kan locka eller fängsla någon.
Den tredje viktiga förändringen är de antivästerländska stämningarnas förändrade karaktär. Jihadisterna ser sig själva som krigare som bekämpar västvärldens imperialism. Men väldigt få som kallade sig ”antiimperialister” i tidigare generationer skulle ha känt något ideologiskt släktskap med jihadisterna.
Det finns en lång historia av folklig kamp mot kolonialism och imperialism. De rörelserna använde sig ofta av våld för att uppnå sina mål, men de var sällan "antivästerländska” i någon existentiell bemärkelse. De verkade snarare inom ett universalistiskt moralsystem, som betonade hela mänsklighetens frihet och frigörelse.
Under de senaste årtiondena har den gamla antiimperialistiska traditionen gått mot sitt sammanbrott. I Indien och Algeriet, i Egypten och Sydafrika har de organisationer som ledde kampen för frihet från kolonialismen, liksom de ideologier som utgav sig för att företräda den fria nationens identitet, blivit föråldrade eller korrumperade. De nya oppositionsrörelser som har uppstått tar ofta avstånd från tidigare generationers universalistiska ambitioner, har ofta sina rötter i en religiös eller etnisk identitet och är sekteristiska eller separatistiska till sin form.
I dag lever vi i samhällen som är mer uppdelade och präglas av grupptillhörighet, samhällen där många människor upplever att de står utanför de etablerade samhällsinstitutionerna och där de moraliska gränserna ofta verkar luddiga. Det finns en utbredd längtan efter identitet, efter mening, efter tillhörighet. Men i takt med att de gamla samhällsrörelser där folk förr i tiden kunde kanalisera sitt missnöje har försvunnit, har människor i allt högre grad börjat tolka sina problem och hitta mening och identitet genom kulturens och religionens allt trängre glasögon. Det faktum att många hittar sin självbild inom ramen för sådana snäva identiteter har underblåst fientlighet och till och med hat mot dem som iklär sig andra identiteter. Moralnormerna har blivit mer och mer gruppspecifika snarare än universella. Den politiska kampen för en bättre värld har gett vika för ett primitivt, identitetsdrivet raseri.
Det här är bakgrunden till den samtida jihadismens ”ondska”.
Och inte bara jihadismens. När Dylann Roof sköt ihjäl nio svarta gudstjänstbesökare i en kyrka i Charleston var hans drivkraft en förvrängd moralisk vision som byggde på en känsla av identitet och berättigande och hade omvandlats till hat och raseri.
Men den islamistiska identiteten är speciell. Islam är en världsreligion, och islamisterna kan därför skapa en identitet som både är ytterst provinsiell och skenbart universell, vilket ger muslimer en koppling till strider runt om i världen, från Afghanistan till Palestina, och en illusion av att de ingår i en global rörelse. I en tid då de traditionella antiimperialistiska rörelserna har tynat bort och tron på alternativ till kapitalismen har slocknat erbjuder islamismen dessutom en illusion om en kamp mot en omoralisk samtid och för en utopisk framtid. Islamismen ger också en illusion om gudomligt stöd för islamisternas handlingar, hur groteska de än är.
Jihadisterna saknar kontakt med samhällets normer, de hittar sin identitet inom en liten grupp som präglas av svartvita värderingar som i deras föreställningsvärld är gudomligt sanktionerade, de drivs av en känsla av ursinne mot icke-muslimer och en tro på en existentiell kamp mellan islam och västvärlden, och de kan därför begå fasansfulla dåd och se dem som acceptabla och till och med rättfärdiga.
Meningen med det här resonemanget är inte att ”ursäkta” jihadisterna eller deras handlingar. Det är i stället att visa att ”ondska” varken är något obegripligt eller en evig del av den mänskliga naturen, utan i hög grad en produkt av vår tid.
Översättning: Helena Hansson
Ämnet
Orsakerna till att jihadisterna har lockats in i ett annat moraliskt universum där de kan rättfärdiga och till och med glädja sig åt brutala, omänskliga handlingar kan inte reduceras till enkla förklaringar. Kenan Malik skriver om hur vår tids uppfattning om moral, identitet och politik har förändrats.
Skribenten
Kenan Malik är författare och debattör. Han bor i England och medverkar sedan många år på GP Kultur. Skrev senast om valet i Storbritannien.
