Katja Kettu skriver på ett vis som tar andan ur en. Texten stormar in, går så nära att vi känner andedräkten, gnyr och stönar, skrattar och kramas, gråter och slåss. Så zoomar den ut; att läsa Kettu är också att följa med på en hisnande och förfärande färd genom historien och geografin; andra världskriget, Hitler, Sovjetstaten, lägren, galen kärlek, systerskap, fäder och döttrar. Och inte minst på en exposé över alla de urfolk som kom i vägen för historiens obönhörlighet – skoltsamer, kväner, marier, komier – alla dessa som likt renen inte erkänner nationernas bråk utan sen urminnes tider levt så fritt de mäktat i finska och ryska nordliga trakter.
LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Barnmorskan av Katja Kettu
På svenska finns sedan tidigare Barnmorskan som fick Runebergspriset och har filmats i Finland – om barnmorskan Vildöga som förälskar sig handlöst i en SS-officer och följer honom till ett av de fångläger tyskarna upprättar i Finland under andra världskrigets finsk-tyska pakt.
”Ren kuk. Guds skjorta.” Så luktar Vildögas tillbedda och Kettu räds varken att peta i den såriga finska historien eller att se människan i all hennes motsägelsefullhet. Historien berättas helt okronologiskt i vacker växelsång, växer fram som ett pussel där vi inte ser hela bilden förrän sista biten är lagd.
Kettu fortsätter i sin nya bok Nattfjärilen – även den i fenomenal svensk översättning av Janina Orlov – med i stort samma metod. Den unga finskan Verna, hamnar hos mari-kvinnan Elna i byn Lavra i Ryssland för att ta hem sin fars kvarlevor. Vid sitt besök i oklart ärende dog han under mystiska omständigheter.
Allt börjar 1937 då Vernas farmor, den finska generalsdottern Irga skidar över finska gränsen, gravid och på jakt efter den sovjetiske fadern. Ett kort tag känns det ”varmare i kommunismen” – men efter att ha dömts till 25 år arbetsläger i Vorkuta för politiskt förräderi, sjunker temperaturen.
LÄS MER:Gastkramande flyktingopera på Atalante
Elna, som påminner om Vildöga från Barnmorskan, blir Irgas överlevnadsgarant och ”syster”. Hon tror både på andarna i offerlunden och den nya Sovjetstaten. Lägervistelsen med alla dess grymheter och maffiafasoner där bara ”parasiter” klarar sig, berättas av Irga och är romanens starkaste parti. Irga blir dessutom förälskad i den ynklige Sparven, en KGB-man in spe, som hon återupplivar med resolut erotik.
Växelvis med Irga berättar Verna och Elna om händelserna i byn Lavra 2015 där det förflutna kastar skuggor lika hotfulla som de från lägertornens strålkastare. Men alla dessa dubbleringar och förväxlingar parat med en intrig som pekar rakt in i det mörka hjärtat i Rysslands nuvarande maktcentrum blir i finurligaste laget och känns mest som en eftergift åt bästsäljarens övertro på en fiffig konstruktion.
Kettus historiskt pålästa författarröst behöver inte ett slikt intrigbygge som stötta. Det räcker långt i egen rätt, detta galghumoristiska och optimistiskt förtvivlade språk som till slut låter sig stillas och vila i förundran över kärlekens och dödens gåtfullhet.
