Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Katitzi är fortfarande högaktuell

I somras kom den sista delen av Katitziböckerna ut i nyåtergivning. Med anledning av det har Bella Stenberg läst om hela serien – och hittat en fortsatt aktuell barnbokshjältinna.

Ungdomslitteratur

Katarina Taikon

Katitzi i Gamla stan

Uppbrott

Illustrationer: Joanna Hellgren

Natur & Kultur

Katitzi är en av de stora svenska barnbokshjältinnorna. Det kaxigaste barnet på barnhemmet. Den frimodiga flickan som säger ifrån. En svensk motsvarighet till Anne på Grönkulla, Harry Potter och andra föräldralösa barn som i litteraturen kämpar mot fördomar, maktmissbruk och orättvisor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som så många andra yngre barn läste jag de första böckerna som ett äventyr, utan att helt förstå budskapet om rasism och segregation. Framför allt är det bilder från tv-serien från 1979 och 1980 med Janne ”Loffe” Carlsson som pappa Taikon och turkiska Sema Sari som Katitzi som paraderar förbi i hjärnan. Av någon anledning kom jag aldrig vidare till seriens senare böcker. De där de dråpliga situationerna mer och mer ersätts av kritik mot myndigheter och den svenska raspolitiken. Där våldet mot Katitzi blir grövre och mer explicit, och där hon blir bortgift, inte ens tretton år fyllda.

När Katitzi säljer julkort märker hon snabbt att det går mycket bättre om hon låter folk tro att hon är en stackars utländsk flykting och inte en hemlös rom.

Inte bara myndigheterna sviker, utan även familjen. Katitzi är smart och snabbtänkt, men det är så mycket hon inte får lära sig. Uppvuxen i en patriarkal hederskultur ser hon sin pappa i ett idoliserat skimmer, men den en gång aktade mannen har blivit feg. Tärd av sjukdom och statslöshet väljer han att varken se eller höra den mobbning och misshandel hans fru utsätter barnen för. I Katitzi barnbruden gifter han bort dottern för att få lugn och ro hemma. Den sex år äldre Lazi är en slashas utan pengar eller driftighet. Tillsammans med Katitzi på flykt är det den obehagligaste boken (rekommenderad läsålder har ökat från 6–9 år till 12–15). Maken bryter sitt löfte om att inte ha sex med henne förrän hon är femton, ivrigt påhejad av två släktingar som tittar på. När Katitzi rymmer mobiliseras alla romer i hela riket att hålla utkik efter henne. Med dagens teknik och sociala medier hade hon inte haft en chans.

Det finns förstås viktiga skillnader mellan Katitzi, Anne och Harry. Katitzi är inte föräldralös och hennes utanförskap är dubbelt. Hon känner inte igen pappan när han kommer för att hämta henne från barnhemmet. Då är hon sju år och tvingas anpassa sig till ett ovant liv i lägret med tre äldre syskon, tre yngre halvsyskon och en elak styvmor, tanten. Katitzi och Swing (Swing är den trogna hunden), Katitzi rymmer och Katitzi i ormgropen skildrar lägerlivet och presenterar huvudpersonen som påhittig och fantasifull. I Katitzi, Rosa och Paul har hon fyllt tio år och de tre syskonen ger sig av för att försörja sig på egen hand, men i Katitzi i Stockholm har de tvingats ge upp och flyttat hem igen. När hon säljer julkort märker hon snabbt att det går mycket bättre om hon låter folk tro att hon är en stackars utländsk flykting och inte en hemlös rom.

När Natur & Kulturs återutgivning nu nått fram till avslutningen med Katitzi i Gamla Stan och Uppbrott har hon fått ett rum på Stadsmissionens flickhem och ett jobb, men hon vet inte vad hon vill med sitt liv. Hon är fortfarande gift, rädd och utstött.

Den avslutande boken har samma namn som Arne Sucksdorffs prisbelönta kortfilm från 1948 med Katitzi i huvudrollen som en vacker, dansande romsk flicka. Den finns på Filmarkivets hemsida för den som vill se henne, syskonen Rosa, Paul och de andra. Inspelningen får stort utrymme i boken, som är full av tragikomiska scener, till exempel när verkligheten ska anpassas till dikten. Katitzis dans är inte autentisk nog, menar den berömda Birgit Cullberg som koreograferar om rörelserna. Romerna skrattar i smyg åt korsklippningen mellan dansen och en blomma som slår ut.

Filmen är ett typexempel på romantiseringen av romerna och det resande livet, men får ändå stor betydelse för Katitzi, eftersom arbetet ger sextonåringen kraft och möjlighet att äntligen be om en romsk domstol och lösas från äktenskapet.

De tretton böckerna gavs ut mellan 1969 och 1982. Mycket har hänt sedan dess. Och samtidigt inget alls.

Att Katarina Taikon (1932–1995) skrivit in sin självbiografiska Katitzi i det svenska folkbilden är ironiskt, med tanke på att hur ofta berättelsen förmedlar variationer på hur hon vill få samma rättigheter som folkhemmets svenskar men inte släpps in. Det börjar redan när Katitzi är sju år och inte alls vet så mycket som hon tror, inte ens vad en ”zigenare” är – det vet inte de andra barnhemsbarnen heller, förutom att det anses fult och att de kan reta henne för det.

På 1940-talet fick romer i Sverige inte lov att bo i hus, och oftast inte slå läger längre än tre veckor på samma plats. Att barnen skulle gå i skola var det inte tal om. Olika människor hade olika rättigheter, precis som idag. För dåtidens romer var hotet att skickas till döden i Nazi-Tyskland (i Katitzi Z -1234 vittnar en Auschwitzöverlevare) medan nutida papperslösa har mardrömmar om Syrien och Afghanistan.

Först 1959 fick svenska romer lagstadgad rätt till bostad och skolgång. Länge kunde den som inte var bofast inte heller få fast anställning. Byråkratiskt förtryck är bland det mest effektiva. Den som inte har möjlighet att planera har heller ingen större anledning att planera.

De tretton böckerna gavs ut mellan 1969 och 1982. Mycket har hänt sedan dess. Och samtidigt inget alls. Blicken behöver inte vändas längre bort än till närmsta snabbköpsingång för att påminnas om att romers situation i Europa och i Sverige. Eller titta på ett tv-program som Project Runway All Stars från 2018 där en designer vill att hans modeller ”ska se ut som zigenarkvinnor med silverringar på alla fingrar”. Är det inte fördomar och rasism så är det romantisering och exotisering som drabbar dem som inte tillhör normen.

Att följa Katitzi blir en historielektion och en nutidslektion – men det känns inte som lektioner. Det är levande berättelser som sorgligt nog fortfarande har sina motsvarigheter.

Mest läst