Jag har själv ett långt kyrkligt engagemang och jobbade för flera år sedan på tidningen Dagen. Vid ett tillfälle åkte jag ut på ett jobb för att bevaka två frukostsamtal som anordnades i Uppsala. Även då handlade det om en grupp pingstpastorer som bjudit in först ärkebiskop Anders Wejryd och sedan dåvarande Livets ord-pastorn Ulf Ekman för två separata samtal.
Det var intressant att jämföra samtalen. Under ärkebiskopens samtal var pingstpastorerna artiga och inlyssnande. Det fanns förvisso en skepsis mot mycket av det som sades (eller som en pastor efteråt kommenterade på Facebook: "hörde ärkebiskopen tala om homosexualitet – vilket mörker!!"), men tonen kändes tillåtande.
Under samtalet med Ulf Ekman var känslan uppsluppen. Han var en i gänget och då och då ropades det "Halleluja" från åhörarbänken. Särskilt uppskattades Ekmans tydlighet om homosexualitet som synd.
Sedan hände något. Det närmade sig slutet och en av pingstpastorerna bad om ordet och vände sig mot den församlade skaran. Han berättade hur mycket det smärtade att det nästan bara fanns män i kåren av pastorer. Ett misslyckande och en "kapitalförstöring" av hans samfund, menade han. Utifrån detta bad han Ulf Ekman berätta hur han ser på kvinnans ledarroll i kyrkan.
Ulf Ekman börjar treva. Rör sig mellan orden som minor, som att varje stavelse kan explodera. Förklarar att man måste tröska igenom Bibeln för att nå teologisk ärlighet i vad som är tidsbundet. Till sist kommer ett försiktigt svar:
"Jag ser inte i Nya testamentet... en kvinnlig församlingsföreståndare... eller uppmaningen till det... någonstans. Och det tror jag man teologiskt måste ta hänsyn till".
Det blir knäpptyst i lokalen. Så otroligt, besvärande tyst. Bland åhörarna finns kvinnliga församlingsföreståndare som nu får höra att Ulf Ekman inte hittar bibliskt stöd för deras tjänster. Samme Ekman vars teologiska insikter om homosexualitet nyss hyllats med halleluja-rop.
Samtalet avslutades genast och en märklig känsla infann sig i lokalen. Som att man blivit påkommen.
Själv kände jag mig nästan uppspelt av den ärliga retoriken. Wejryd och Ekman resonerade nästan exakt likadant, men nådde diametralt motsatta slutsatser. Bibeln ska tolkas sparsamt, annars tvingas man ta omfattande konsekvenser. Medan det för Wejryd innebar viss försiktighet, blev det för Ekman anledning att inta en ännu tuffare linje.
Allt det här sätter fingret på något viktigt. Vad som har varit en synd har med åren blivit godtyckligt. Hur skulle en kristen make eller pappa kunna förskjuta sin fru eller dotter? Förklara att hon kan bli direktör eller världsledare, men inte högsta hönset i en kyrka? Därför förbises det, ursäktas med att vara omodernt. Eller ta girighet, denna livsstilssynd alla tycks vara överens om. Men eftersom frikyrkans kärntrupp ofta tillhör en välbärgad medelklass, skulle varje sådan kastad sten landa i ett glashus. Så därför låter man bli att kasta.
Nej, stenkasten sparas istället till de grupper som går att hitta utanför de egna glashusen, som de homosexuella. De är ofta portade som medlemmar, så därför behöver frikyrkan sällan se dem i ögonen när de förklarar att de inte är välkomna om de inte slutar ha sex med samkönade. En homogen klubbkänsla skapas för dem som är kvar: Sanningssägarna.
Detta är inte ett problem för hela frikyrkan. Jag vet att många, som jag, är både trötta och uppgivna över att det här ännu en gång blir vad kyrkan definieras av. 22 pingstpastorer sammanfattar knappast varken pingströrelsen eller hela frikyrkan och jag är egentligen inte intresserad av att förlänga debatten om frikyrkan och homosexualitet. Jag räknar med en flod av reaktioner som vill tukta mig teologiskt. Jag kan argumenten, jag vet era försvar.
Min kritik är inte teologisk, utan ett sätt att försöka förklara hur omvärlden ser på er. Inte som radikala, inte som modiga. Utan som hycklare som väljer Bibelns sanningar utifrån er egen bekvämlighet.
Det sitter en bjälke i 22 pastorers ögon. Det är en sanning som måste sägas, och jag förstår att det gör ont.
