Det är en ytterst, ytterst märkvärdig konsertupplevelse. Nästan bisarr. Inte för att Sakarias gör något egendomligt. Stockholmsartisten håller sig lojalt till låtarna från senaste skivan, Mars, skjuter in någon publikfriare i slutet. Tekniken trilskas inte heller.
Men alla människor är borta. Pustervik är, klockan tolv denna lördagskväll, ett svart gap. Ett obemannat gruvschakt. Att tillgripa beskrivande fraser som ”lite folk” vore ett grovt journalistiskt felgrepp. Låt mig istället vara övertydlig igen: allt liv är fullständigt fördrivet från Pusterviks dansgolv minuterna före Sakarias konsert. Hela Stora Scenen har förvandlats från en nöjeslokal till en ångestknuta.
LÄS MER:Ingen vill gå hem från Rebecca & Fiona
Under konsertens gång uppgår publiksiffran till femton, aldrig mer än så. Flera av besökarna tycks inte ens vara införstådda med vem Sakarias är. Har sugits in i detta spända vakuum av en händelse, och vet nu inte riktigt hur de ska bete sig. Någon vandrar omkring och tittar på affischer. Vid ett tillfälle jagar två killar varandra över dansgolvet.
Dessa omständigheter gör naturligtvis någonting; det tränger in i musiken, letar sig in i artistens hållning och rörelsemönster.
Kanske är Göteborg inte lika mottagligt
Sakarias ser hela tiden böjd och besegrad ut. Han begränsar konserten, och på samma gång lidandet, till knappt en halvtimme. Går runt på scen och försöker rota fram någon form av inlevelse från botten av sig själv. Det fungerar dåligt. Nya singeln Medicin är visserligen gångbar. Så också avslutande Molnen (ni kan inte nå mig), en låt från tiden när Lorentz & Sakarias brände rakt in mot centrum av den svenska popscenen och allting var motståndslöst.
Annars blir spelningen kusligt amputerad.
LÄS MER:Triss i svensk pop på Liseberg
Sakarias musik har också en tendens att dra sig mot det storslagna. Just ikväll blir detta olyckligt. Basen är hög och djärv, bakom artisten rullar mycket ambitiösa projektioner. Skillnaden mellan vad Sakarias och hans crew förväntade sig, och vad som egentligen sker, går att hitta precis här: i den tunga ljudbilden och hur den driver genom lokalen utan att träffa någon kropp alls. Det är förkrossande.
Kanske har någonting i marknadsföringen kollapsat. Kanske är Göteborg inte lika mottagligt för Stockholmsregementet med Lorentz, Madi Banja och Sakarias längre. Kanske har den där luftiga kompromissen mellan pop och hiphop, den som för några år sedan tycktes osårbar, blivit obsolet. Kanske har Sakarias bara otur.
