Som ett kinderägg med dystert innehåll beskriver hon sig själv, sextonåriga Maja. BUP-unge, pms-tant och pinsamt ensam tonåring – det är inga lättsamma epitet hon etiketterar sig med. Fast Ann-Helén Laestadius uppföljare till den Augustprisbelönade Tio över ett är trots detta förvånansvärt lättsam att läsa. Inte längre min heter den, vilket kan syfta på såväl förlust av pojkvännen som bästa vännen och kanske framför allt av barndomshemmet, lägenheten i det hundra år gamla huset Bläckhornet. Huset är ett av de, ganska få, som flyttas på grund av kulturvärden, men familjen flyttar inte med.
LÄS MER:Djärvt och nödvändigt om självmord
Liksom förra boken präglas denna av den pågående stadsomvandlingen i Kiruna. Maja ligger inte längre vaken i ångest om nätterna när det sprängs med dynamit under marken, måste inte längre gå i terapi för att hantera sin skräck för att staden ska sjunka under jorden i en väldig spricka – eller för att pappan, lastare i gruvan, en dag inte ska komma upp igen.
LÄS MER:Listigt och kul när klassikerna blir pekböcker
Men Maja är förbannad. Hon ser orättvisor och missförhållanden vart hon än vänder sig: de nya cheferna på LKAB får de finaste bostäderna, morfars stroke förvärras på grund av ambulansbrist, smygrasism mot samer florerar lite varstans. Nya Kiruna centrum ser för jävligt ut.
Ja, Maja är arg, men också väldigt kär i sin hockeykille Albin. Och svartsjuk för att närmaste, för att inte säga enda, vännen försvunnit till Luleå och där skaffat en ny bästis. Och orolig för morfar. Och sur för att det snöar på skolavslutningen den nionde juni. Med andra ord full av känslor, som tonåringar är. Jag tror på Maja, hon är väl gestaltad liksom de många bifigurerna, men alla de små trådarna hakar i varandra halvt planlöst just som vardagen gör för oss alla och det blir faktiskt bokens svaghet; den saknar en tydlig struktur och intrig. Saker händer, och sedan händer andra saker. Och livet rullar på.
LÄS MER: Kinurarivningar blir tonårsångest
Laestadius skriver bra och plockar upp riktigt uppiggande och oväntade ämnen som omvända könsroller i ungdomskättjan, men historien har ingen riktig början eller slut, och lite för många ingredienser.
