De svenska filmpionjärerna Mauritz Stiller och Victor Sjöström var osedvanligt upptagna av Selma Lagerlöfs berättarkonst. Mauritz Stiller gjorde stumfilmsversioner av Herr Arnes Penningar (1919) och Gösta Berlings saga (1924), den sistnämnda med Greta Garbo i en av de bärande rollerna. Victor Sjöström gjorde sammanlagt fem olika Lagerlöf-filmatiseringar, först Tösen från Stormyrtorpet 1917, två år senare kom första delen av Jerusalem med titeln Ingmarssönerna, som följdes upp med Karin Ingmarsdotter.
Dubbelhet
Men den mest omtalade och något av Victor Sjöströms internationella genombrott blev Körkarlen från 1921, en tekniskt avancerad inspelning med raffinerade dubbelexponeringar för att fånga de övernaturliga inslagen i berättelsen. Den gjorde att Sjöström fick erbjudande om att filma i Hollywood och under den amerikanska perioden gjordes bland annat versionen av Kejsarn av Portugallien.
Vad var det i Selma Lagerlöfs författarskap som var så filmiskt inspirerande och sporrade till så visionära lösningar? Det finns en dubbelhet i skildringen av de olika människoödena som gör till exempel Körkarlen påfallande modern i både formspråk och känslouttryck. Det blir också uppenbart när Göteborgssymfonikerna uruppför den svenske tonsättaren Mats Larsson Gothes specialskrivna musik till filmen, som ett specialprogram under årets filmfestival.
Många stämningslägen
Bildernas fascinerande ambivalens och starka suggestionskraft öppnar för många olika stämningslägen. Det blir om inte annat uppenbart om man jämför Mats Larsson Gothes musik med två andra tonsättningar till samma film: Matti Byes gestaltning, ursprungligen skapad för Filmhuset i Stockholm 1998 och senare utgiven på både dvd och cd, och den österrikisk-amerikanska gruppen KTL:s version från 2008, gjord för en internationell dvd-utgåva (The Phantom Carriage, Tartan video).
Matti Byes musik är skriven för en liten instrumentalensemble bestående av stråkkvartett + piano, slagverk, trombon, klarinett och harpa. Den har en enkel och återhållsam karaktär, med stillastående klanger och rättframma melodiska stråk. Det skulle kunna vara en gammaldags restaurangorkester som satt och spelade på något hak, ungefär vid filmens tillkomst. Musiken tränger sig inte på, den lämnar bilderna ifred.
KTL kommer från ett helt annat håll och lyfter fram de ockulta dimensionerna i Selma Lagerlöfs berättelse, de obestämbara tillstånden mittemellan livet och döden som drinkaren David Holm hamnar i när han möter Körkarlen, skuggfiguren som är i tjänst hos den stränge herren Döden. Musiken är ödesmättad och inväntande, med vissa av de dova frekvenserna märkligt förstärkta.
Selma Lagerlöf var delvis intresserad av sin tids teosofiska strömningar, precis som Strindberg och Hilma af Klimt. I berättelsen kommenterar Körkarlen sin skuggidentitet, som om den vore en astralkropp: ”Men därför får du inte tänka att min kropp ingenting är. Den är ett hem för en själ såsom din egen och andra mänskors kroppar. Du får bara inte tänka på den såsom fast eller tung eller stark. Du ska tänka, att den är som en bild som du har sett i en spegel och försökte inbilla dig att den har stigit fram ur glaset och kan tala och röra sig.” Det är detta man hör i KTL:s musik, trots att den inte gör några som helst försök att illustrera skeendet.
Berättelserna sägs i toner
Mats Larsson Gothe går den rakt motsatta vägen och låter symfoniorkesterns komplexa klangapparat berätta det man ser i bilderna. Ibland är det som om tonerna översatte människornas läpprörelser: ja, berättelsen sägs verkligen i toner. Musiken är ytterst välskriven och har en bitvis fransk ton. Vissa passager kan påminna om Ravels Bolero, medan andra har en bitterljuv, sentimental karaktär. När händelseförloppet är våldsamt blir spelet rytmiskt intensivt. När människokärleken lyser ur frälsningsarmésoldaten Edits ögon glider man på stråkklangen.
För enkelt
Det blir litet för enkelt och motståndslöst som dramaturgi, och har i längden en distanserande effekt i förhållande till det som äger rum i bilderna. Det speciella med Victor Sjöströms vision är fränheten i uttrycket och det udda mötet mellan realism och hallucinatoriska sekvenser. Det finns genomgående något motsägelsefullt som får de olika elementen att byta plats med varandra. Under framförandet i Göteborgs konserthus börjar jag längta efter att Larsson Gothe skulle ha gjort tvärtom. Låtit de sentimentala partierna ljuda under de tumultartade, disharmoniska scenerna, och de rytmiska kanonaderna klinga när bilderna är som ljuvast. Det hade blivit intressant.
