Vad är kärlek? Som de flesta återvänder jag då och då till denna fråga. Med åldern, tiden och erfarenheten förskjuts och förändras våra perspektiv på vad kärlek är, men jag är fortfarande lika intresserad av kärlek som jag var när jag var tolv. Det är kanske ungefär i den åldern man inser att man besitter en okänd kraft och kanske ska den en dag (symboliskt) döda en, kanske ska man vilja det?
En högsommardag i juni ägnad åt att skura golv lyssnar jag på P1, ett program om anknytningsteorin. Den ger ett antal förslag till hur vi blir de vi blir, inte minst i relationer. Glädjande nog har hela 50 % av världens befolkning en trygg anknytningsrelation och kan därmed ganska enkelt skapa relationer till andra, utan att göra våld på sig själv - eller den andra. En del av svaret på vad kärlek blir för oss kan vi således hämta i berättelsen om vår barndom.
Men fortfarande är kärleken i sig en gäckande gåta. Det är ju en känsla, inte ett ting. Den är osynlig.
Röntgenstudier har visat att en förälskad hjärna upplever samma rush som en person som tar kokain. Men till skillnad från hos en kokainist går ruset inte över hos den förälskade, vars hjärna sprayas vilt av hormonet dopamin. Stackars hen! Förälskelse gör oss dessutom mycket upptagna av vårt objekt, det är lätt att förlora sig själv, sin verklighet - någon har liksom byggt bo i ens huvud, som antropologen Helen Fischer påpekar.
Fasa och eufori, alltså.
Om man lyckas tycka om och stå ut med sitt mest patetiska jag är förälskelsen inte bara galenskap utan också upptakten till vad som förhoppningsvis blir en hållbar relation - av något slag - och dessutom en källa till skratt. ”Minns du…?” – berättelserna i mitt eget liv är fantastiska och överspända. Ändå har jag blivit förälskad igen. Det är jag glad för. Det är trots allt alltid ett privilegium att känna ett starkt intresse för någon, en varm önskan att vilja en annan, som man säger på danska.
För mig har frågan vad är kärlek alltmer skruvats och splittrats, blivit till andra frågor. Idag har vi i Sverige trots allt rätt att älska den vi vill (inom vissa gränser) och det blir istället mer och mer intressant att fundera kring hur vi älskar. Kärlek är trots allt inte bara en känsla, utan också en praktik. Ett av kapitalismens och kommersialismens mest framgångsrika koncept, dejtingprogram, tycks ofta helt ha missat det. I synlighetens tidsålder är alla envist upptagna med att leta efter objekt att visa upp, men samtalet om vad man ska göra med sin människa och hens magi magi är som bortblåst.
Kanske blir det så när vi kapitaliserar också det privata?
