Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

johan-001.jpg
Bild: Henrik Björnsson

Ju fler år som passerar desto kortare blir livet

"Kanske är det just detta Patti Smith menade när hon sade att hon är alla sina åldrar på en och samma gång."

Jag har inga problem med att bli äldre. Däremot är jag förbryllad över att mitt liv såhär långt blir allt kortare. Samtidigt som framtiden fortfarande känns i det närmaste oändlig. Vilket den självfallet inte är.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Låter det konstigt? Ja, det tycker jag också.

Faktum är att jag upplever att de 46 år jag har bakom mig blir alltmer komprimerande. Allt oftare upplever jag hur situationer, händelseförlopp och ögonblicksbilder dyker upp från ingenstans. Det kan vara Carola som går hem från dagis. Hon är blond och söt och hennes mamma hämtar henne i en lillcittra som såg ut som att den är ihoplimmad av några målade plywoodskivor. Jag står lite på avstånd och solen sticker i ögonen. Jag minns däremot inte om jag egentligen någonsin pratade med henne.

Tiden kan skutta till en helt vanlig skoldag och jag känner exakt hur marken känns under fötterna, precis var man kan glida i gruset och var den där stenen sticker upp, när jag springer för slänten ned till bussen. Sedan är det min studentmottagning och jag ser jag hur min farfar sitter ute på balkongen, jag minns precis hur hans kropp lutade i stolen, precis vad han sade.

Sådär bara fortsätter det. Vardagliga saker och "viktigare" dagar sorteras nogsamt in. Inte alls, som man skulle kunna tro, huller om buller. Det är som att samtidigt som det onekligen är fullt upp här och nu, jag vill verkligen vara närvarande i stunden, pågår det i bakgrunden ett städande och inte minst ett komprimerande av allt som ligger bakåt i tiden.

Inom forskningen kallas den här typen av minnen för episodiska. Man menar att de är subjektivt färgade, inte sällan förskönade och att det episodiska minnet försämras efter att man fyllt sextio. Helt enkelt för att det börjar bli fullt i skallen. Kanske är det därför hjärnan, i förebyggande syfte, tycks ha så fullt upp med att fixa till i hyllorna.

Fascinerande är också att jag är liksom ålderslös i mina minnen. Det är både 46-åringen och pojken som är jag som sladdar nerför backen till bussen. Kanske är det just detta Patti Smith menade när jag intervjuade henne och hon pratade länge och väl om att hon är alla sina åldrar på en och samma gång. Flickan tittar nyfiket ut genom den äldre kvinnans ögon, 71-åringen återvänder om och om igen till den unga kvinnan som först klev av bussen på Manhattan.

Nu undrar jag om dåtiden ska fortsätta pressas samman så att när jag, förhoppningsvis, blir riktigt gammal kan betrakta mina samlade minnen likt en sötmandel i min handflata.

Mest läst