Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Joyce Carol Oates ställer obesvarade frågor

Ständigt nobelpristippade Joyce Carol Oates nya roman är enligt Ellen Mattson inte Den stora amerikanska romanen. Istället - en återhållen berättelse om minnet.

Joyce Carol Oates är så starkt förknippad med sin höga produktionstakt och sin status som ständig Nobelpriskandidat att man nästan måste påminna sig om att det finns mer att säga om författarskapet. Själv har jag bara läst en bråkdel av hennes romaner och då med blandade känslor, somligt har varit trivialt på gränsen till dåligt, annat ordrikt på gränsen till tröttande. Desto roligare då att läsa årets bok Mannen utan skugga som varken är det ena eller andra

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inte heller är detta Den stora amerikanska romanen, en bred och våldsam samhällsskildring eller en psykologisk spänningsroman. Istället är boken en ganska återhållet skriven berättelse om minnet och om två människor som lever i ett evigt nu utan framtid eller förflutet, orörda av politik och samhällsutveckling. Neuropsykologen Margot Sharpe möter som ung forskare den hjärnskadade Eli Hoopes och kommer att tillbringa trettio år av sitt liv med att studera honom, i en relation som inleds vetenskapligt men blir allt mer personlig. Eli vars korttidsminne efter en svår infektion inte varar längre än sjuttio sekunder är ett utmärkt studieobjekt för Margot och hennes team och blir i någon mening en berömdhet genom alla artiklar och böcker som skrivs om honom, han medverkar villigt i de otaliga tester han utsätts för och tycks gilla uppmärksamheten. I alla fall är det så Margot formulerar saken.

Dubbla perspektiv

Men det är naturligtvis inte så enkelt för någon av dem. Oates berättar ur bådas perspektiv och det är när läsaren börjar se genom Elis ögon som romanen blir riktigt intressant. Och inte bara det, den blir gripande, sorglig, förfärlig. Men precis som Elis liv har berövats honom och ersatts med ett limbo av förvirrande tester och ständigt nya människor har Margot – kanske av samvetskval för vad han utsätts för - reducerat sitt eget liv tills det inte består av något annat än Eli. I sina försök att bryta genom hindren mellan dem, att tränga in i hans förflutna och bli en del av hans nu överskrider hon inte bara etiska och juridiska gränser utan också gränsen för det mentalt hälsosamma.

Man kan tycka att det är lite deppigt att en ensamstående kvinnlig forskare måste utvecklas till en kuf på det här sättet, men det uppvägs av författarens respekt för sina huvudpersoner. Det jag tycker så mycket om med Mannen utan skugga är att Oates låter båda Eli och Margot ha kvar sina innersta gåtor. Det finns ett frö till spänningselement i romanen, ett brott som skett i det förflutna, men det utvecklas aldrig särskilt långt, får lov att vara en svävande skugga i Elis minnen. På samma sätt får Margot behålla sina hemligheter. Varför nekar hon så styvnackat att ha kontakt med sin släkt, varför har hon det så kallt i lägenheten? Och hur är detta kopplat till frågan om det etiskt tvivelaktiga i hela hennes livsgärning? Det får vi egentligen inte veta. Och jag tycker det är en stor styrka att Oates tillåter denna öppenhet i en roman som till hela sin natur är undrande och full av obesvarade frågor.

Film

Joyce Carol Oates

Mannen utan skugga

Översättning av Klara Lindell

Bonniers

Mest läst