Grants vid gamla Route 66 i New Mexico är på dekis, har varit det ganska länge. Det är den sortens highwayhåla där motellskyltarna bleknat i solen och risiga växtbollar, tumbleweed, blåser mellan övergivna bilverkstäder med tak som vikt sig på mitten.
Man träffar fortfarande folk som minns detta som världens uranhuvudstad, från den tiden då det sågs som en medborgerlig dygd, om inte rentav plikt, att ta med hela familjen i söndagsbilen och köra ut i sandstensöknen med geigermätaren påslagen. Både militären och industrin trodde på atomkraften och vinden låg på från provsprängningsområdet borta i Nevada. Inne i det stora navajoreservatet just väster om Grants öppnades hundratals gruvor, vars strålning åt sig in i arbetarnas lungor medan slaggen murades in i indianbyarnas husväggar och skollokaler.
Då var detta en boomtown. Nu säger den unga indiskan i motellreceptionen att hon längtar härifrån, bort från detta ingenmansland som hennes äldre make släpat med henne till: här finns ju nästan inga människor.
Men alla vindar vänder, eller kommer tillbaka, och priset på uran stiger nu nästan okontrollerat i en värld som letar efter alternativ till arabisk olja och sotig kolkraft. Det prospekteras i flera delstater och företaget Hydro Resources vill öppna en ny gruva utanför Grants, vid Church Rock, platsen för en allvarlig olycka 1979 med en radioaktiv damm som brast och gjorde traktens centrala vattenled Rio Puerco självlysande och betesmarkerna obetbara.
- Vi var överlyckliga när bolagen gav sig av i början på 80-talet, säger Manuel Pino, sociolog och miljöaktivist från det lilla acomareservatet i mineralbältets utkant. Dessvärre lämnade de efter sig en förorenad miljö med stark påverkan på grundvattnet, marken och djurlivet. Gruvarbetarna hade skickats ner under jord utan ventilation och andningsskydd och tjugo-trettio år senare har vi starka koncentrationer av cancer och lungskador i de lokala samhällena. Min far och mina farbröder och kusiner blev sjuka. Förr släppte man in kanariefåglar i gruvgångarna för att testa om där fanns giftiga gaser. Indianerna blev uranbolagens kanariefåglar.
Det är en ofta påtalad ödets ironi att det kargt vackra landskapet på gränsen mellan New Mexico och Arizona, ratat av kolonisatörerna och därför omvandlat till "värdelösa" reservat, senare skulle visa sig gömma så mycket potentiell rikedom under ytan.
Från Acoma Pueblo, en av Nordamerikas äldsta byar, är utsikten milsvid över salviabeströdda slätter och dramatiska klippformationer; när indianerna på sin flera hundra meter höga sandstensplatå fick se de spanska conquistadorerna komma ridande nere i dalen trodde de att det var en ny och dittills oupptäckt varelse, häst och människa i ett, draperad i glänsande rustning med solreflexer, men de förstod också snart att detta var dåliga nyheter och att nykomlingarna var besatta av en omöjlig feberdröm, den om den gyllene staden.
För den unga amerikanska nation, som senare ryckte fram, var ökenlandet en transportsträcka och de som levde där sågs som undermänniskor. Det underlättade den exploatering av regionens naturtillgångar som följde på andra världskriget och inträdet i atomåldern.
New Mexico blev då USA:s nukleära centrum. Här etablerades Los Alamos-laboratoriet, här provsprängdes den första atombomben vid White Sands. När Jackpilegruvan öppnade intill byn Paguate i lagunaindianernas reservat var försvarsdepartementet den första stora beställaren. Och snart hade Jackpile växt och blivit världens största urandagbrott. Under 30 år pågick produktionen i treskift, dygnet runt, och allt större grävmaskiner åt sig in i berget och ner i landskapets sänkor. Med tiden sprängde man sig också ner under jord.
Det fina stoftet dammade över lokalbefolkningen och arbetarna som i huvudsak kom från lagunafolkets sex byar. Al Waconda från Paguate arbetade där i elva år från 1971 och hörde aldrig gruvföretagen, först Anaconda, sedan Atlantic Richfield, nämna ordet strålning.
- Vår enda skyddsutrustning var stålhättade stövlar, glasögon, hjälm och andningsskydd av papper. Ibland låg dieselröken så tjock att det brände i ögonen, men allt handlade bara om att få ihop pengar och nästa morgon stod jag där igen och hostade upp svart slem. Hade jag vetat det jag känner till i dag hade jag aldrig gått dit.
Numera växer magert gräs och låga pinjebuskar i dalgången och det är svårt att urskilja urgröpningarna på de torra och barska slänterna; till skillnad från många andra gamla gruvor har den här delvis fyllts igen och täckts över i ett försök att återskapa de gamla konturerna. Men Al Waconda är inte imponerad och han och andra i byn oroar sig över att slaggrester dumpades i flodbädden. Någon egentlig sanering har aldrig skett och hur påverkar det de nya generationerna? Varför, frågar han, har vi nu så många fall av astma och inlärningsstörningar i våra skolor?
En rad studier och böcker har genom åren publicerats om uranbrytningens och atomtesternas effekter, men genomslaget i den allmänna debatten har varit svagt; nyhetsjournalistiken hittar sällan ut i klippöknen och de som bor här saknar politiska försänkningar. I en ny dokumentation, The Navajo people and uranium mining (University of New Mexico Press), summeras uranepoken från 1948 fram till de senaste årens senkomna ersättningar till skadade arbetare och soldater. Den pekar också in mot nästa väntade boom, den vi nu står på tröskeln till. Inte bara Finland, med sitt problemtyngda jättebygge Olkiluoto 3, satsar stort på kärnkraft.
- Vi vill ha alla våra apparater, vi har blivit bortskämda, säger Al Waconda. Men åtminstone här hos oss skulle vi klara oss med sol- och vindkraft. Jakten på uran handlar om ren girighet. Energibolagen styr det här landet och många politiker har egna ekonomiska intressen i företagen.
Stamrådet i navajoreservatet sa nyligen nej till vidare uranutvinning och de försök med ny teknik som nu görs sker därför precis utanför det indianska territoriet.
Hemma hos förre gruvarbetaren Larry J King nära Church Rock vandrar boskapen sävligt över marker vars framtid snart kommer att avgöras i domstol. Det är en miljögrupp från Albuquerque som drivit ärendet dit för att hindra Hydro Resources från att pumpa upp mineralet genom underjordens vattenreservoarer, en metod som fordrar få anställda men sprider stark oro för effekterna på dricksvatten och bäckar.
Från Kings veranda kan vi se en halvtorr Rio Puerco glittra och för ett ögonblick påminna oss om hur bedrägligt osynlig radioaktiviteten är. Det mytomspunna landskapet här i sydvästra USA, fyllt av legender och lokala skapelseberättelser, vilar på en tunn hinna av grus och strävsamma ökenväxter. Vänds undersidan upp kommer Monstret fram. Det är indianernas beteckning och de har nu i sex decennier levt i odjurets närhet, med dess utandningar mot huden.
- När man är ung tänker man bara på avlöningsdagen, säger Larry J King och skjuter bak kepsen i nacken. Min far förlorade en massa kor när dammen brast, men jag hörde inte på det örat på den tiden. Nu vet jag att det aldrig är värt att äventyra människors hälsa och säkerhet. Jobben kommer och går, men vi som bor här blir kvar. Jag tänker stanna. Jag ska ingenstans.
