Jag längtar efter att vårt nuvarande hysteriskt uppskruvade politiska tonläge ska bli en fotnot i historien. Någonting folk tittar tillbaka på och undrar “vad tänkte de på?”. Som häxprocesserna, tulpanhysterin i Nederländerna eller när alla dyrkade Robbie Williams.
För när alla åsiktsreglage är vridna till max finns det inte utrymme för nyanser. Det stjäl våra möjligheter till att uttrycka sammansatta, komplicerade och ibland motsägelsefulla tankar. Istället pressas vi i precis alla frågor längre ut till de mest extrema ytterkanterna.
Jag är övertygad om att detta gör oss arga, ledsna och dumma. Det förminskar våra själsliv. Tänk bara på ett sånt simpelt nöje som att tycka riktigt illa om vissa artister.
Kommer ni ihåg hur roligt det var att riktigt avsky dåliga artister och säga det högt utan att behöva ta ansvar eller förklara varför? Att gotta sig i hur töntiga (och fula) de är utan att äga en tanke på vilka frågor de engagerar sig i eller hur sorgliga deras uppväxter var. Midnight oil hette ett australiskt rockband som 1987 fick en hit med låten Beds are burning. Bandet hade tydligt politisk framtoning och själva låten handlade om de orättvisor Australiens ursprungsbefolkning utsatts för. Det var en riktig skitlåt.
Fast Midnight oil tog tydlig ställning för de svaga och använde sin berömmelse till att uppmärksamma viktiga frågor kunde man samtidigt, med gott samvete, avfärda dem som det sanslöst kassa rövband de var. Det var enkelt. 1987 kunde man inte bara hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kunde hålla fem-sex.
Idag kan jag inte tycka att, för att ta ett exempel, Zara Larsson är en fullkomligt ointressant dussinartist, eftersom Zara Larson har bra åsikter. Om jag inte gillar precis allt Zara Larsson gör måste det, enligt nutidens uppskruvade tänkande, betyda att jag också är emot allt det hon står för. Jag kan inte höra en låt med Zara Larsson och tycka att hennes röst är irriterande och att själva musiken har ungefär samma konstnärliga tyngd som en massproducerad tavla köpt på Hornbach, eftersom Zara Larsson är antirasist och feminist.
Skulle jag säga det högt anses jag lika dum i huvudet som de bittra troll som spyr ut sitt misogyna gift i kommentarerna på hennes instagramkonto.
Men nej, protesterar jag. Grejen är att jag också gillar feminism och antirasism. Zara Larsson har, precis som Midnight Oil, använt sitt popstjärneskap till något genuint gott. Hon har fört ut vettiga åsikter till horder av ungar som säkert aldrig tänkt på saker som feminism och antirasism tidigare. Men kan jag ändå få tycka att hennes musik är fullkomligt meningslös i lugn och ro? Jag är mer en progressiv metal-kille och har säkert passerat målgruppen med över 25 år.
Nähä, inte det.
Då kanske jag ska hålla tyst om att jag tycker Beyoncé är helt värdelös också.
