Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Jag kan inte springa fort, magen är i vägen

Klockan 14.53 sitter jag i en tunnelbana som åker förbi T-centralen. Polisen har förbjudit det, säger föraren i högtalaren.

14.56 är jag i Gamla Stan och har sett en bild på Aftonbladet på folk som springer i panik.
15.03 är jag i Skanstull och har förstått att det har skett en terrorattack i Stockholm, på Drottninggatan.
15.10 sitter jag på t-banan på Gullmarsplan och tågen har slutat gå, och jag ser människor lämna vagnen och börjar gå upp mot stationen, andra sitter kvar och pratar om attacken, om skottlossningar det rapporterats om.
Och jag kan inte andas.
Det hade kunnat vara jag tänker jag. Och då hade vi varit två, jag och barnet i magen.
Hade jag, när jag kom ut från Dramaten efter att ha sett Ulla Cassius ungdomspjäs De Sista Vittnena, bestämt mig för att ta gröna linjen istället för den röda så hade det kunnat vara jag.
Och jag kan inte springa fort, för magen är i vägen.
Och just nu vet jag inte hur jag ska ta mig till mina barn som är på sin förskola söder om stan.
Och jag vet inte hur vi sedan ska ta oss hem om jag lyckas ta mig dit. Tårarna rinner, jag klappar på min mage, jag känner att jag inte kan tänka klart, att det inte är likt mig att bli rädd. Och den enda konstanta meningen som finns i mitt huvud är: det är verkligen inte bra att vara gravid i sådana här lägen.
Och jag kan inte andas.

Andrum


Men det var svårt att andas redan innan. Jag vet inte om det började med bussolyckan i min gamla hemkommun Mark, med döda ungdomar och sorgsna skolgårdar. Eller att vakna upp till nyheten att Trump bombat Syrien i en meningslös attack. Jag vet i alla fall att jag tänkte på ordet andrum när jag såg de bombade barnen i Syrien försöka andas genom masker. Jag kände att jag inte kunde andas i vetskapen om att de är dem vi har stängt gränserna för.
Det slutade inte heller efteråt, efter alla vackra blommor, och kärleksbombande manifestationer, för på söndagskvällen började något annat. Då såg jag Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare stå sida vid sida och stötta varandra i utnämnandet av en enda syndabock – den illegala invandraren.

Sorg - och besvikelse


Om jag den 7 april var på väg från Dramaten till en förestående brottsplats så var jag dagen som terrorattacken i Trollhättan skedde på väg till Dramaten för att se Mattias Anderssons premiär av Idioten. Det var dagar av sorg, men också av djup besvikelse, över alla blommor och alla kärleksförklaringar som uteblev. Minnet av att stå på ett nästan öde torg i Årsta där Tillsammansskapet organiserat en minnesstund kommer aldrig lämna mig.
Jag är lika rädd för Anton Lundin-typer som för Rakhmat Akilov-typer. Jag är rädd för deras ideologier och för vad deras galenskap kan göra för skada, jag är rädd för deras hat och förakt och hur de anser sig stå över oss andra och ha rätt att ta andra människors liv. Och jag är rädd för att vi inte drog några politiska slutsatser alls efter attacken i Trollhättan och att vi nu redan dragit alldeles för många.

Mest läst