Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Jag borde vara lättad men känner mig blåst

Förtroendet för medier i Sverige är lika stort idag som för trettio år sedan. Läs det igen. Visst låter det otroligt?

Jag fick det berättat för mig av professor Jesper Strömbäck för några veckor sedan och visste inte hur jag skulle reagera. För så är det väl inte? Jo. Strömbäck fortsatte att visa statistik från SOM-undersökningen, den stora årliga som görs av Göteborgs universitet. 

Polisen, rikspolitiker, regering, skolan, domstol, under 30 år har förtroendet halkat upp och ner, men sett över tid går inga trender att urskilja, inga sluttande linjer att dra. Linjen för exempelvis radio och tv är nästan provocerande spikrak sedan 1986.

Borde vara lättad

Jag antar att jag borde vara lättad, men känner mig mest blåst. Varför har jag svalt och påverkats av alla de teorier och tyckanden om hur samhället förlorats? Det ökade politikerföraktet, mediehatet och myndighetsmisstron. Fake news? Magkänslor som fått spaltutrymme? Det tycks så. I alla fall om man tittar på den svenska förtroendetrenden. Utomlands är saken en annan och till exempel Edelman trust barometer pekar på en globalt mycket dystert tillstånd där bara 15 procent av världens befolkning har förtroende för samhällssystemet. Men låt oss prata om det en annan gång, för frågan nu är: Om förtroendet är så oförändrat i Sverige, varför känns det inte så?

Även det svaret ligger kanske i statistiken. För även om förtroendet är detsamma sedan SOM-mätningens början, 1986, finns fortfarande en stor del som inte känner förtroende. 

1986 hördes de aldrig. 

2017 hörs de jämt. 

Lättare att höras

Och det är klart, upplever man en djup misstro mot etablissemanget och att samhället är på väg att kollapsa, skriker man rimligtvis högt. Man använder de plattformar man har för att larma. 1986 hade de aldrig tillgång till några plattformar. 2017 har de plattformarna blivit många fler och det har blivit lättare än någonsin att höras och organisera sig.

Statistiken tillsammans med debatten skapar därmed en fascinerande bild: En kollapsminoritet som febrilt springer runt och svartmålar samhällsbygget, samtidigt som en tyst majoritet oberört håller samhället under armarna. 

Debatten kantrar

Vårt problem är alltså inte fallande förtroende, utan att debatten så ofta kantrar. Det är kanske inte konstigt. I takt med att kollapsminoriteten organiserat sig och fått röst upplevs deras världsbild som ett så stort hot mot den hederliga samhällsdebatten att etablerade aktörer känner akut behov av att ge moteld. I en sådan fajt känns nyanser inte tillräckliga, så då målas debatten med kontraster. Och så får vi den polariserade debatt vi nu har. Inte så konstigt att man känner sig blåst när man då upptäcker att sanningen ligger någonstans mittemellan. 

Det är samma sak med den här texten, den ska inte tas som intäkt för att allt är bra. Snarare är det ett försök att tillföra insikt: Att vi fortfarande har problem, även om förtroendet i samhället inte sjunker. 

Mest läst