Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

johan-001.jpg
Bild: Henrik Björnsson

Jag är så vanvettigt trött på endimensionella människor

GP:s krönikör Johan Lindqvist skriver om politiker som blir till seriefigurer och artister som vågar ställa sina liv på scenen.

Jag är så vanvettigt trött på endimensionella människor. De är så svåra att omfamna. Kanske är det valrörelsen. Den som fortfarande tycks pågå. Möjligen är det sociala medier. Förmodligen det och lite till.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som journalist lever man med ena benet i offentligheten och det är där, på scenen, som människor förvandlas till slarviga, hårt belysta skisser av sig själva. Numera befinner sig dessutom de flesta av oss i det så kallade flödet. Det är tillgängligt för alla, både som sändare och mottagare. Så känslan av tomhet är förmodligen ingen yrkesskada. Jag misstänker att den delas av många.

Valrörelsen, ja. Ni har själva sett hur våra politiker tryckts samman till pastischer på sig själva. Det är som att det inte spelat någon roll hur många "personliga intervjuer" på "hemmaplan" partiledarna ställt upp på. Det har bara gjort bilden av dem ännu klyschigare. Det förment personliga blir ännu en ytlig markör istället för att bidra till något som går att verkligen förhålla sig till. Varumärkesbyggandet, framförallt det tomma vrålandet från somliga profiler på Twitter, ska vi inte ens tala om. Till slut blir det omöjligt att bry sig om någon som alltmer liknar en seriefigur.

Detta sagt finner jag tröst i att alltfler inom kulturen rör sig åt andra hållet. Som popstjärna har man genom alla tider velat vara så tydlig som möjligt. Det var därför alla i Beatles skakade på håret och hade likadana kostymer och det är därför Slash i Guns 'N' Roses aldrig tog av sig solglasögonen när jag intervjuade honom i somras.

Men det där har förändrats. Alltfler väljer att föra artistjaget och den verkliga människan närmare varandra. Även Slash blev en person när vi pratade med varandra. Och när till och med Magnus Uggla, som så länge mest var en gapig frisyr, väljer att skriva bok om sitt liv vet man att någonting har hänt. Just för honom började det nog med att han tolkade Olle Ljungströms Jag och min far på ett personligt vis. Det öppnade en dörr på glänt till memoarerna som kommer i dagarna.

Magnus Uggla är allt annat än ensam. Plura, Petter och Timbuktu har alla skrivit böcker och ställt sina liv på scenen. Miriam Bryant gav lyssnarna ett närmast privat sommarprat och snart fyller medieskygga Mia Skäringer tre Scandinavium med en show om något så personligt som den egna kroppen.

Självfallet lär vi inte känna dessa människor fullt ut genom att se dem på scenen. Det är fortfarande delar av dem som stannar kvar i logen innan entrén. Men de blir i alla fall något mer än bara klyschor. Historier som kanske fanns i undertexten till låtarna görs synliga. Jag tycker om det.

Sedan kan man göra som Jonas Gardell. I sin senaste roman skriver han om unge komikern Jonas Gardell som omkommer i en singelolycka för att sedan teckna en bild av Jonas och framförallt hans mor. Läsaren får nya ledtrådar till vem författaren är. Gardell har genom alla år skrivit och gestaltat sitt inre och yttre liv, sin uppväxt och sin samtid. Samtidigt är det aldrig mer än en typisk pajasgrimas mellan Jonas Gardell och "Jonas Gardell".

Clownen är människan - människan är clownen. Om man vågar vara mer än en endimensionell valaffisch. Och då finns den sanna berättelsen att fånga, och omfamna, mitt i steget.

Mest läst