Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

STÄDER I STADEN. När Kenneth Hermele går med sin mor längs Hornsgatan Stockholm från de judiska kvarteren vid Lindvallsplan, där de bor, till shul, den ortodoxa synagogan, för att fira shabbes är det som om de lever i en judisk by mitt i den svenska storstaden. Bild: Sofia Runarsdotter

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Intressant om judisk identitet

Kenneth Hermeles familj kom som flyktingar till Sverige efter andra världskriget. Lisbeth Larsson läser en intressant uppväxtskildring om judiskt liv i 1950-talets Stockholm.

SJÄLVBIOGRAFI

Kenneth Hermele

En shtetl i Stockholm

Weyler

Kenneth Hermele är ett av de många barn till judiska flyktingar som växte upp i Sverige under 1950-talet. Till skillnad från många andra som satsade på snabb assimilation och suddade ut sin judiska identitet när de väl undkommit nazismens förföljelser höll hans föräldrar fast vid den. Han levde, som hans självbiografiska bok heter, i En shtetl i Stockholm, i en judisk by mitt i den svenska storstaden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hermeles intressanta berättelse om sin uppväxt spolierar alla föreställningen en svensk enhetskultur. När han går med sin mor längs Hornsgatan från de judiska kvarteren vid Lindvallsplan, där de bor, till shul, den ortodoxa synagogan, för att fira shabbes är det som om de vandrar genom ett främmande land. Han går i en skola med bara judiska barn. De judiska högtiderna reglerar familjens liv och när de gör inköp kryssar de sig fram genom Stockholm för att hitta judiska butiker.

Det finns dock en splittring i familjen. Det är ingen tillfällighet att hans pappa inte är med på lördagspromenaden längs Hornsgatan. Medan modern håller fast vid en ortodoxt judisk livsföring vill fadern gå vidare och, om inte släppa det judiska, så i alla fall bli mera av en svensk bland svenskar.

Kenneth Hermele var mammas pojke och omslaget visar en bild på henne med honom i famnen, men det är på många sätt pappan som står i centrum för hans barndomsskildring. Det dåliga samvetet gnager. Han har honom och hans slit att tacka för både välstånd och trygghet, men när det begav sig visade han ingen större respekt. Tvärtom tycks han ha närt något av ett förakt gentemot sin far, först för att han inte var judisk nog utan satsade hela sin energi på att etablera sig som affärsman, sedan, när Hermele gör uppror mot sin religiösa bakgrund, för att han trots allt var en judisk man.

Uppväxten och familjelivet i Hermeles shtetl framställs på många sätt som en idyll, även om fadern har förfärliga lynnesutbrott. Men innan berättelsen är slut kommer man att få veta att modern haft ett lesbiskt förhållande, att Hermele är i ständig konflikt med sin bror och att fadern ser sig som ett offer för nazismen.

Enligt den familjeberättelse som Kenneth Hermele inledningsvis traderar tillhörde hans föräldrar dem som hade tur. Modern kom till Sverige 1933, fadern först 1939 då han, som Hermele skriver, i sin naivitet och som välbeställd och gynnad, inte förstod antisemitismens styrka förrän det nästan var för sent.

Inte ens när Kenneth Hermele många år efter sin fars död öppnar en efterlämnad låda full med osorterade papper och finner att fadern gång på gång, och i allt aggressivare ton, ansökt om ”Wiedergutmachung”, det skadestånd som tyska staten 1953 beslöt att judiska överlevare kunde ansöka om, ändras berättelsen. Det är nästan som om Hermele tror att hans far bluffade i sina beskrivningar av sitt lidande i nazityskland. Tyska staten trodde honom emellertid till slut. För mig, som har följt Hermeles berättelse om pappan med allt större medkänsla, framstår det också som om denne man, som ville skydda sin familj från allt ont, också skyddade dem från sanningen om sig själv och sitt lidande.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.