Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ingvar+Kamprad
Elefanten i rummet. Ingvar Kamprad fotograferad på Ikeas museum i Älmhult. Bild: Måns Langhjelm

Ingvar Kamprad gjorde inget för svensk design

Ingvar Kamprads arv håller just nu på att formas av medarbetare, formskribenter och politiker. GP:s formkritiker Boel Ulfsdotter menar att Kamprads geni låg i varumärkesbyggandet.

Så är Ikeas grundare Ingvar Kamprad borta och redan skapas hans eftermäle av medarbetare, ekonomijournalister och professorer i formgivning. När man läser dessa texter slås man av hur samstämmig bilden av denne sparsamme smålänning med guldbyxor faktiskt är. Men det väcker också angelägna frågor om vad Kamprads möbeltillverkningsimperium som inredde folkhemmet med billiga möbler tillfört svensk formgivning ur ett estetiskt perspektiv och vad det fått för konsekvenser för annan svensk design- och möbelhistoria.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Kamprad hyllas för sitt livsverk

Farten i Ikeas expansion drevs upp av den stora bostadsproduktionen i landet under 60- och 70-talen. De nya hemmen skulle inredas och Ikeas paroll var att företaget gjorde det möjligt för de unga som kom ut på bostadsmarknaden att skapa något nytt och frigöra sig från tidigare generationers gamla arvegods. Uppmaningen gällde fortfarande på 80-talet när de stora ungdomskullarna skulle inreda sina första lägenheter. Billy-bokhyllan står i snart sagt varje svenskt hem.

Ikeas ”lagom-modernistiska” estetik grundar sig på tydliga, lätt igenkännbara linjer i billiga material. Så billiga att ingen någonsin skulle komma på idén att fundera på vad de eventuellt har för andrahandsvärde, i motsats till de möbler som tillverkades av konkurrenter som Swedese, etablerad av formgivaren Yngve Ekström och hans bror, eller Bruno Mathsson. Ikea och Swedese är nästan jämngamla möbelföretag, men till skillnad från Swedese konkurrerade Ikea enbart med hjälp av prislappen. Enkelt uttryckt är det också denna merkantila syn på inredning som ligger till grund för Ikeas anonyma möbelestetik, där formgivning, ergonomi och material fått stå tillbaka.

Det skulle dröja till i mitten på 90-talet innan företaget lanserade sin första kollektion specialdesignade möbler i begränsad upplaga. Så småningom frångick man också den kollektivistiska traditionen med anonyma upphovspersoner och började anlita utvalda formgivare som framträdde med sina namn. Men principen var fortfarande att det inte skulle finnas någon som berikade sig på att rita snitsiga möbler, fick man höra. Nya möbler ingick bland de medborgerliga rättigheterna och var att betrakta som enbart bruksvaror. Tanken ter sig nästan planekonomisk idag och blir speciellt pikant i ljuset av att den som istället tjänade pengarna var Kamprad själv – med kundernas goda minne.

LÄS MER: Ikeas museum en världsangelägenhet

Tonvikten på prislapp snarare än på estetik innebär således att det formgivningshistoriska värdet av Ikea-möbler är – sparsamt. Känslan som infinner sig när man besöker Ikea-museet i Älmhult är mer nostalgi än ha-begär. Med tanke på de billiga tillverkningsmaterial som använts genom åren och att det var först på 2010-talet företaget uttalade en målsättning om att producera hållbar formgivning, finns det heller inte något andrahandsvärde på en Ikea-möbel idag. Både företag och kunder verkar vara överens om att dessa möbler bara är en kortsiktig lösning på ett inredningsbehov.

En annan indikation på Ikeas begränsade intresse för formgivning i sig, är att Kamprad-familjen trots sina fantastiska ekonomiska framgångar inte har gjort sig känt för något större stipendium till exempelvis unga, lovande formgivare, eller någon speciell typ av formgivning, utöver ett blygsamt samarbete med Svensk Form.

Därför sällar jag mig inte på några villkor till den hyllande kör av formskribenter som nu tar ton i samband med Ingvar Kamprads frånfälle. Tvärtom tycker jag att det vore både befriande och uppfriskande om man kunde ersätta mytbildningen kring Kamprads persona utifrån Ikea-produkterna och den nationalistiska mytbildningen om Sverige som konceptet står för, med en diskussion kring honom som varumärkesbyggare. Enbart genom att försöka på allvar förstå och föra vidare vilka socioekonomiska parametrar i hans affärssnille som har möjliggjort Ikea-imperiet, kan han bli riktigt historisk. Kamprad, och därmed även Ikeas insats för svensk formgivning, kan däremot gärna glömmas bort till fördel för de som verkligen har medverkat till den.

Mest läst