Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Författaren Christina Lindström. Bild: Lasse Edwartz

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ingenting är enkelt hos en tonårskille

    Christina Lindström täcker skickligt in många svåra områden i sin nya roman – nästan alltför många, tycker Stina Nylén.

    Barnbok

    Christina Lindström

    Finns det björkar i Sarajevo?

    B Wahlströms

    Christina Lindströms senaste roman Finns det björkar i Sarajevo? har undertiteln En kärlekshistoria. Det är både klargörande och missvisande. För som vanligt när Lindström skriver ur en tonårskilles perspektiv är ingenting enkelt.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    LÄS MER: Fart och fläkt över rimmade sidor

    En kärlekshistoria – jo, det finns en sådan, mellan sjuttonåriga Kevin och den jämnåriga Amanda. Men den är snarast en bisak jämfört med allt annat romanen rymmer. Här finns nämligen också en älskad, påfrestande storebror, arton år men mentalt en nioåring, två föräldrar tyngda av trauman, ett nervspännande försvinnande och så det mest centrala, som alltid hos Lindström, nämligen tonåringens eviga hanterande av självet; hur ska jag bete mig, vem ska jag vara, varför är jag så klumpig socialt…

    Drivs mot karikatyrer

    Jag tycker mycket om Christina Lindströms sätt att skriva, framför allt hennes nästan överdjävligt djärva skämtlynne mitt i det dunkla och fruktansvärda. Men i den här boken drivs några av gestalterna mot karikatyrens gräns, vilket gör det lite svårare att ta in det mångfacetterade innehållet.

    Finns det björkar i Sarajevo är samtidigt uppslukande och otillfredsställande. Att leva med ett krävande, funktionshindrat syskon är en roman i romanen, och den vill jag ha mer av; det är ett ämne som sällan tar plats i litteraturen. En annan vindlande gren i berättelsen är den om barnen till de som lever med krigstrauman; hur mycket bär nästa generation med sig? Hur formar det barnen?

    Inget lyckligt slut

    För den omätbara skuggan i sjuttonårige Kevins liv heter Balkankriget. Det mörkret, och allt onämnbart som det medfört i föräldrarnas liv sedan de som unga måst fly till Sverige, präglar hela tillvaron för Kevin. Det har gjort honom inbunden, format honom till en enstöring med höga betyg; försedd med trendig manbun och hoodie smälter han in men tar ingen plats.

    LÄS MER: Hur man räddar sig genom sorgen

    Allt klarnar så småningom. Försvinnandet reds upp. Förhållandet tar fart. Föräldrarna avslöjar en del om det förflutna. Men någon riktigt happy end ser jag inte, och jag skulle nog gärna vilja hålla Kevin hårt i handen.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.