Hur blev furupaneler en hatsymbol för folkhemmets skuggsida? Generationen född på åttiotalet ryggar tillbaka, som sipprade giftgas ur varje kvisthål. Häromdagen var det Caroline Ringskog Ferrada-Noli som tyckte att "furun var synkroniserad med psykisk ohälsa".
LÄS MER:Rika killars kvinnor
Även Joel Mauricio Isabel Ortiz – vilka vackra namn de har, dagens debutanter – startar sin roman Sången om en son, i en furufernissad köksinteriör i Växjö. Allt är i furu där, från taklampa till kryddskåp. Köket ser ut som en bastu.
Hos Ortiz är symboliken tydlig nog. Den monokulturella furupanelen berättar mer om svenskarna än vad de vill veta. Varannan tonåring är vittnesgill, som längtat bort från de sunkiga gillestugor som överlevt sig själva för längesedan, i bästa fall parodier på fritid, familjeliv och fredagsmys. I värsta fall källare av österrikiskt snitt.
Vår hjälte har många namn, "gubben" för sin adoptivpappa i Växjö, No-Angel för sin knarkande kompis. Angel själv fnyser inte heller åt kokain eller alkohol, utan super lika hårt som sin våldsamme far. Mamman dog när Angel var fyra, och sonen ägnar livet åt en dubbelt desperat jakt på de förlorade mödrarna.
Sorgligt och hårt om adoption
Detta är en hård och sorglig bild av global adoption. Här finns en småländsk farmor som uppträder anständigt. Det är ingenting att säga om. Var och en äger – eller borde äga – sin berättelse. Men den adopterade, särskilt med mörk hudfärg, påtvingas förstås också bilder och berättelser som hen aldrig har bett om. Joel Mauricio Isabel Ortiz ger ett läsvärt bidrag i ett komplext ämne. Dessutom gillar jag det muntra sätt hen diskuterar heteronormativitet på – även bland bögar.
LÄS MER:Poesi som ger röst åt de osörjbara
Någon ullig offerkofta handlar det inte alls om i den här romanen. Det må vara synd om vår övergivna baby, men författaren lyfter fram en hänsynslös egoist som ljuger och parasiterar på allt och alla. Angel drar till Stockholm, blir dansare och skådespelare i en fri grupp. Rasifierad, queer, missbrukare och adopterad från Colombia – hen har mycket att stå i, kastar sig ut i excesser av knark och destruktivt sex. Även om det är klart folkbildande att få följa med i svängen så blir det tjatigt i längden.
Drastisk humor
Men det är roligt också. Ortiz har både skärpa och språkglädje. Mitt i svärtan och förnumstigheten odlar hen en drastisk humor, romanens räddning.
Efter en riktigt saftig urladdning med mycket kokain hemma hos mäklaren Jonathan dyker vår hjälte upp blodig och blåmelerad. Angel tvingas "erkänna" att hen blivit nedlagen av en rasist på T-centralen. Och blir hjälte på riktigt! Vännerna pysslar och fjäskar. De "beställde till och med hem Vithetens hegemoni av Sara Ahmed och skaffade en prenumeration på Expo. En aning överdrivet tyckte jag, men det sa jag aldrig."
Billiga poänger? Tack och lov.
Även om Sången om en son är lite för lång och övertydlig här och var, så har Ortiz skrivit en mycket bra debut. Det här är en författare man vill möta igen.
LÄS MER:Den nyliberala ordlistan är bäst som poesi
