Redan titeln på Simone de Beauvoirs kortroman Den brutna kvinnan från 1967 röjer en viss grymhet från författaren. Innanför den nätta bokens pärmar kan man mycket riktigt, i enkel och effektiv dagboksform, följa en medelålders kvinnas väg mot sammanbrottet. Den fiktiva pennan förs av Monique, en 44-årig hemmafru och läkarhustru. Hennes två döttrar har flyttat hemifrån och hennes man har blivit alltmer upptagen av karriären. Nåväl, strax avslöjas att makens sena kvällarna på arbetet i själva verket är sena kvällar hos en älskarinna: den något yngre, frånskilda och extravaganta advokaten Noëllie.
LÄS MER:Dubbelporträtt av systrarna Beauvoir
Under de följande hundra sidorna försöker Monique med alla medel hindra maken från att lämna henne. På en frisinnad väninnas inrådan tillåter hon affären. Samtidigt försöker hon, sporrad av en mer intrigant väninna, samla information om sin rival för att kunna baktala henne. Metoderna blir allt mer desperata, Monique konsulterar sitt, makens och älskarinnans stjärntecken. Hon ordnar fram ett par brev och går till två grafologer. Men de svar som Monique (inte) söker hittar läsaren mellan raderna i dagboken, vars ton gradvis övergår från urskuldande till paranoid.
I Det andra könet skriver de Beauvoir att åldrandet ofta drabbar de kvinnor som satt sig själva i andra hand värst. Medan den självupptagna kvinnan sedan länge planerat en reträttväg att ta till när hon förlorar sitt sexuella värde, överraskas den kvinna som varit en oreflekterat uppoffrande maka och mor mer av sin nya situation. Hon "förskräcks över de snäva gränser livet har påtvingat henne", och trots att hon "mer eller mindre passivt" underkastat sig sitt öde uppfattar hon sig själv som bestulen och lurad. För denna, med de Beauvoirs ord, parasitära kvinnotyp återstår nu bara en lugn glädje i livet: att hämndlystet se den egna maken åldras och dö.
Kvinnors åldrande
Den brutna kvinnan kan läsas som en illustration av resonemangen i Det andra könet, även om det filosofiska verket skrevs nästan 20 år innan romanen. När Monique blir överflödig som maka och mor inträder en osäkerhet inför hela tillvaron. Inledningsvis tröstar hon sig med att hon fortfarande blir antastad på gatan, förlorar sig i tankar om hur bra hon och maken hade det ett par decennium tidigare och kontaktar en gammal beundrare för att få känna sig åtrådd. Men plötsligt tycker hon att ansiktet i spegeln har blivit fult. De två döttrar hon tidigare har varit stolt över framstår som misslyckade. Gång på gång ringer hon sina vänner för att fråga om de tycker hon är intelligent, sina barn terroriserar hon med frågor om hur hon har varit som mor.
LÄS MER:Den yttersta synden
Den brutna kvinnan är en otäck historia, för dess hjältinna finns ingen räddning. Just därför är det en sådan lisa att läsa de Beauvoir. Där den samtida svenska feminismen domineras av önsketänkande är hennes blick på kvinnan och kvinnans situation i samhället klar, obarmhärtig och uppfordrande. Lästa i vår tid manar hennes texter till självrannsakan, snarare än till de slöa och slentrianmässiga utfall mot patriarkatet som blivit oss alltför bekanta.
