Nicholas Branch sitter i ett rum fullt av böcker, rapporter och dokument. Allting finns där. Dopattester, skolbetyg, vykort, skilsmässoansökningar, makulerade checkar, timkalendrar, skatteåterbäringar, röntgenfoton, tusentals sidor med vittnesmål, inspelningar med röster som mal på i rättegångar i gamla tingshus.
Där finns också Jack Rubys mors tandkort, daterat den 15 januari 1938, och där finns ett mikroskopfotografi av tre av Lee Harvey Oswalds könshår. I femton år har Nicholas Branch, undersökaren i Don DeLillos mäktiga roman Vågen om Kennedymordet, suttit där. Letat. Organiserat. Försökt hitta en väg ut ur labyrinten. Men det är omöjligt. Han försvinner bara längre och längre in. Och han tänker:
”Låt oss sammankalla ett möte för att analysera den suddiga fläcken. Låt oss ägna våra liv åt att försöka förstå detta ögonblick, särskilja beståndsdelarna i varje överfull sekund. Vi ska bygga teorier som blänker som gudabilder av jade, invecklade system av eleganta antaganden med fyra ansikten. Vi ska följa kulbanorna baklänges till de liv som bebor skuggorna, verkliga människor som stönar i sina drömmar.”
Vi sitter med ansiktet tätt intill skärmen och stirrar. Vi tror att vi ska hitta ett svar, men vi tappar bara bort oss.
Inför den överväldigande mängden med information tappar Nicholas Branch nästan förståndet. Han uppslukas av detaljerna, sidospåren och teorierna. Varenda sekund, varenda enskildhet, blir mättad med betydelse. Jag tänker allt oftare på Nicholas Branch och Don DeLillos gestaltning av hans tröstlösa jakt på sammanhang och översikt. För mig har den jakten blivit en bild av vår belägenhet. Jag känner mig som Nicholas Branch, som om jag var instängd i ett rum med en oändlig tillgång till fakta, men utan någon ordning, utan någon väg ut.
Samtiden är oöverskådlig, tillgången på information är hisnande, för att inte säga skrämmande. Med den digitala revolutionen har vår värld exploderat och imploderat på en och samma gång. Hur ska man ens kunna orientera sig?
"Helheten kan vi bara komma åt genom att en gång för alla acceptera att situationen är ny”, skriver journalisten och författaren Andreas Ekström i sin färska och tankeväckande bok om den digitala revolutionen, med titeln Att hitta. Det är en personlig och impressionistisk text om den nya oöverskådligheten. Andreas Ekström skriver framför allt om Google och om våra möjligheter att organisera internet, men hans tankar och frågeställningar är allmängiltiga, ja, närmast existentiella. Han blottlägger vår nya belägenhet. Vi sitter med ansiktet tätt intill skärmen och stirrar. Vi tror att vi ska hitta ett svar, men vi tappar bara bort oss.
Han skriver: ”Tills vidare sitter vi här. Med sökresultat vars ranking vi inte förstår, under påverkansförsök vi inte känner till, med tekniska begränsningar vi inte ser. Dessutom begränsade till ett språk som leder oss att tro att vi kan hitta sanningen i form av opartiska sökresultat, även när frågan till sin natur är komplicerad och full av värderingar.” Det är på många sätt en obehaglig situation som Andreas Ekström tecknar. Full av dissonans. Vi har tillgång till all världens information, men vi vet inte hur vi ska organisera den.
Det går faktiskt att spåra många av dagens konspirationsidéer tillbaka till just slutat av sjuttonhundratalet
Det är som gjort för konspirationsteorier. I Don DeLillos roman kan Nicholas Branch inte låta bli att se kopplingar och mönster överallt. Hans hjärna kräver en stomme som ger hans material betydelse. Inför slumpen känner han bara ångest.
I mitt exemplar av romanen har jag stoppat in en kopia av en gammal text från tidskriften Ord&Bild. Det är en lång och vindlande essä av författaren Gunnar Pettersson om förhållandet mellan historiska omvälvningar och konspirationstänkande. För honom har konspirationsteorierna varit en naturlig del av det moderna samhället alltsedan 1789: ”Det är just med upplysningen, och särskilt Franska revolutionen, som den globala konspirationsteorin blir ett systematiskt återkommande fenomen. Bakgrunden är naturligtvis att den politiska verkligheten hade förändrats radikalt: från 1789 ’accelererade’ historien och slet i farten sönder tidigare kategorier. Verkligheten blev oöverblickbar, det vill säga ’modern’, och krävde explikation, förenkling, kontextualitet.” För Gunnar Pettersson är paranoian och konspirationstänkandet ett naturligt och mänskligt svar på snabba förändringar – framförallt i moderna samhällen med ”överflöd på information”.
Om allt detta har journalisten Kent Werne skrivit en helt fantastisk bok, en rapp och underhållande rundmålning av konspirationsteoriernas förlovade värld. I Allt är en konspiration – en resa genom underlandet intervjuar han forskare och konspirationsteoretiker, han besöker mässor och föreläsningar och han tar sig tillbaka genom konspirationsteoriernas idéhistoria. Precis som hos Gunnar Pettersson är Franska revolutionen en utgångspunkt för Kent Werne. Ja, det går faktiskt att spåra många av dagens konspirationsidéer tillbaka till just slutat av sjuttonhundratalet.
Och precis som Franska revolutionen var en brytpunkt då, verkar den digitala revolutionen vara det nu. Kent Werne intervjuar bland andra den amerikanska statsvetaren Michael Barkun som menar att det skett en ”spektakulär” tillväxt och en globalisering av konspirationstänkandet under de senaste tio till femton åren. En utveckling som oroar Michael Barkun, eftersom konspirationstänkandet undergräver själva demokratin. Varför engagera sig när det ändå är dolda makter som styr?
Och just här övergår Kent Wernes bok från att vara en påläst beskrivning av allsköns galenskap till en viktig varningsklocka. Konspirationsteorierna håller på att äta sig in i det allmänna medvetandet, i mainstream-media och politiken. Och detta utnyttjas friskt av skrupulösa politiker för att erövra och befästa makt, och för att smutskasta motståndare. Se bara på den samtida högerpopulismen som rider på en våg av konspiratoriskt tänkande. Kent Werne avslutar sin bok med att citera den amerikanske historikern Timothy Snyder: ”Att misstro fakta är att misstro friheten.” Men om vi, med Andreas Ektröms ord, har svårt att hitta fakta i oceanerna av information, hur gör vi då?
Ja, resonerar Andreas Ekström, kanske måste vi tänka om. Kanske är det inte längre svaren som är det viktiga, utan förmågan att fortsätta ställa kritiska frågor. Om och om igen.
