Att gå runt på det snart öppnade Ikea-museet i Älmhult är en till lika stor del sentimental tidsresa som en kuslig sådan. Tankar som återkommer: Är jag så lätt att räkna ut? och: Hur programmerar man hela samhällsklasser, hela folk, på det här sättet?
– Varför får man inte se hur indierna möblerar med Ikea?, är en annan fråga, men den är inte min, utan viskas av en brittisk frilansjournalist i mitt öra under rundturen.
Hon har förstås en poäng. Genom att fokusera så hårt på den västerländska marknaden har Ikea museum missat en stor möjlighet.
Kanske dröjer det till en framtida utställning. Kanske finns det små flikar av den informationen här och var. Jag vet inte. Under den halvtimme vi får på oss hinner jag inte leta, kan inte leta. Jag är hypnotiserad.
På den lilla informationsskylten står att läsa i kärnfull Ikea-stil:
”Soffan Klippan i svart läder och stolen Illo med glänsande metallben var rätt på 1980-talet. Speglarna Alg fick rummet att kännas större.”
Det jag ser är dock inte en bild ur en katalog. Det är min ungdom.
Nästan allt är med, från lädersoffan till glasbordet och de geometriska mönstren. Placera en tjockteve i mitten av ytan och en liten norrlänning någon meter framför den, två röda blixtögon som alltid på 1980-talet, och det kunde ha varit ett fotografi.
Rummet heter till och med 1984. Mitt födelseår.
Hur programmerar man ett folk?
Delar av svaret, men inte hela, är låga priser, sinnrik marknadsföring och en vinnande berättelse. Som Sara Kristoffersson visade förra året i boken Ikea: En kulturhistoria har Ikea förtjänstfullt skapat bilden av sig som möbelbranschens Robin Hood; ett solidariskt företag med progressiva, svenska värderingar och den självvalda missionen att ge stilfull design till det stora flertalet.
Ett tydligt exempel på det noggranna identitetsbygget är grundaren Ingvar Kamprad själv, på 60-talet en företagshaj i proper kostym och med Porsche, på 70-talet och framåt gestaltad som enkel bondson med uppkavlade skjortärmar och sociala ambitioner. I takt med att Ikeas företagsprofil utvecklades, gjorde också dess förgrundsgestalt det. Ingvar Kamprad blev så mycket mer än bara ledare och entreprenör. Han blev maskot.
– Det som håller mig gående är en känsla av att i en bredare bemärkelse delta i ett gigantiskt demokratiseringsprojekt, säger han i en intervju med sin biograf Bertil Torekull.
Den bilden har Ikea sedan befäst ytterligare, bland annat i samarbeten med WWF, Unicef och Röda korset.
1984 är förstås inte bara undertecknads födelseår, utan också namnet på världens mest kända dystopiska roman. Visste man inte bättre kunde man tro att företaget namngivit rummet i ett utfall av undermedveten självspäkning.
Huvudpersonen i Orwells 1984, Winston Smith, jobbar heltid med att bearbeta gamla nyhetsartiklar så att deras innehåll ska spegla verklighetsbilden hos det styrande partiet. När Ikea publicerar böcker, sponsrar en utställning på Liljevalchs 2009 och nu till sist öppnar sitt eget museum i Älmhult, är det inte för att ge oss den sanna historien; det är för att, precis som Smith, tillhandahålla den rätta historien. Som en sista säkerhetsåtgärd kan man säga, ett par hängslen att komplettera livremmen med. Skandaler har nämligen historiskt haft svårt att fastna på det företag som av Newsweek döptes till ”Teflon-Ikea” 2001.
Då SVT:s granskning visar att solidariska Ikea, Ikea med demokratiprojektet, i åratal har smusslat undan miljardbelopp från svenska staten, rinner kritiken av Kamprad och företaget som vatten på en gås, likaså anklagelserna om hur ett av dotterbolagen avverkar urskog i ryska Karelen. Att det från länder utanför Europa återkommande larmas om Ikea-anställdas svårigheter att ansluta sig till facket orsakar inte uppståndelse i Sverige längre, och SvD:s senaste avslöjande, att en av möbeljättens leverantörer har nära band till Mubarak-regimen, verkar inte heller lämna något avtryck på företagets goda namn. Motståndskraften, den är otrolig.
I de fall där reportagen faktiskt lever kvar i det allmänna medvetandet – som uppdagandet av Kamprads ungdomsengagemang i fascistiska Nysvenska rörelsen – får Ikea museum nu en viktig roll att spela. Att helt utesluta historien skulle ha varit förödande för museets trovärdighet; istället bagatelliseras den i Sanningsministeriets anda till fem rader på en tablettasksstor lapp.
Visst skaver det i en. Sådant vill ingen höra, särskilt inte på hemmaplan och särskilt inte i Älmhult. Då är det roligare att som jag leka Ebenezer Scrooge och titta in i sitt eget vardagsrum från 30 år tillbaka. Eller få berättat om hur Ingvar Kamprad, en folkets man enligt den färska företagsmyten,sparsam och fiffig, på 1970-talet gjorde ett klipp på fem kilometer jeanstyg med resultatet att många möbler i Ikeas kollektion det decenniet blev tämligen blå. Kul!
Innan en helt oberoende aktör väljer att arrangera en utställning om fenomenet Ikea, en på riktigt intressant och problematiserande utställning som samlar det beska med det söta, det sura med det salta, är just ”kul” det bästa vi kan hoppas på. Tills vidare råder jag museibesökare att ta med sin egen nypa salt hemifrån.
