Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Vi är ett av världens mest sekulariserade länder. Men vi är en minoritet. I en värld full av fåglar, är vi strutsen som bär vingar, men som sedan länge struntat att använda dem, skriver Emanuel Karlsten.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ibland behöver vi påvens perspektiv

    Sverige har rationaliserat bort behovet av en frälsare, men ibland behöver även vi påvens perspektiv, skriver Emanuel Karlsten.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Sverige är unikt i sin enorma brist på religiös förståelse. Om det var något som påvebesöket förra veckan påminde om, så var det väl det. För det är klart att det var kul med besöket och det är klart att vi respekterar alla religioner, men vilken rimlig människa tror på Gud? Tja, några miljarder. Varav påven representerar 1,2.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det innebär att vi, ett av världens mest sekulariserade länder, är en minoritet. Det är inte så konstigt, för Gud har ingen plats här.

    Sverige har skapat ett av världens främsta samhällsbyggen. En trygg plats där den som blir sjuk fångas upp av en sjukvård i världsklass, den som blir arbetslös får vägledning och bidrag, den som blir utblottad en fallskärm. Detta förhållandevis perfekta samhälle har rationaliserat bort behovet av en övernaturlig frälsare.

    Vad skulle en sådan frälsa oss från? Vår väg fram i livet är ju omgiven av vadderade väggar som hjälper oss att studsa tillbaka så snart vi slirar mot vägrenen.
    Men ibland. Ibland skymtar vi något annat. Det kan ske genom sprickor, eller när väggarna rämnar och vi hamnar utanför. Där, i ett vidrigt, oberäkneligt utanför har vi svårt att hantera eller förstå livet. Där finns inga vägskyltar, manualer eller kartor. Där slutar alla livlinor fungera.

    Det uppstår när vi förlorar någon som står nära. När vi själva drabbas av brutal sjukdom, eller när vi är i en så hopplös situation att ingen logisk struktur kan rädda oss. Det är då vi famlar i ett ologiskt mörker, lyfter blicken bortanför självtillräcklighetens väggar och mumlar irrationellt gode gud. Insikten om vår egen dödlighet, livets förgänglighet får oss att börja sväva en aning.

    Här, på höjd börjar den struktur vi byggt upp kring oss själva framstå futtig: Var det här livet? Det är detta luftrum påven representerar för en dryg miljard människor.
    I intervjun inför Sverigebesöket försökte påven beskriva att tron inte är en gåva, utan en förmåga alla har - men som ateisten inte tränat upp. Transcendens, kallade han det. Förmågan att sväva utanför sig själv, se eller erkänna världen utanför tillräcklighetens väggar.

    Självtillräcklighetens trygghet

    När människor stänger in sig i sig själva och börjar betrakta det egna livet som färdigt och perfekt i sig självt, då förlorar människan behovet av en radikal transcendens. De flesta av oss har smakat på transcendens, men vi har inget behov av den och släpper den så snart vi kan. Viftar bort det som ett ögonblick av omdömeslöshet och vaggar oss tillbaka till självtillräcklighetens trygghet. För vem vill dröja kvar i en känsla av att livet är något okontrollerbart?

    Vi är ett av världens mest sekulariserade länder. Men vi är en minoritet. I en värld full av fåglar, är vi strutsen som bär vingar, men som sedan länge struntat att använda dem.I vår värld är det logiskt att aldrig ge sig ut på flygfärder. Men det är klart vi respekterar fåglarna som irrar runt där i luften.