Ia Genberg.
Ia Genberg. Bild: Sofia Runarsdotter

Ia Genberg fångar det smidiga skitpratet om pengar

Maria Edström läser en förbryllande bok om pengar som pendlar mellan förutsägbarhet och djup originalitet.

ANNONS

Äntligen någon som förstått att vår tid handlar om pengar, tänker jag när jag tar mig an Ia Genbergs nya bok på temat. 1800-tals-dramatikern Henrik Ibsen som verkade i en tid på vissa vis rätt lik vår, med en ängslig medelklass på uppåtgående, möjligheter att tjäna stora pengar eller halka efter – skrev i stort sett bara pjäser som handlar om pengar; pengar man behöver, är skyldig, ärligen förtjänat, stulit, försnillat, inte unnats.

LÄS MER:Bostadsjakten gjorde mig till en sämre människa

Genberg tar tempen på vår tid precis som Ibsen gjorde – en tid där vi vantrivs i kulturen, liksom är vilse i pannkakan och inte vet om det är vårt eget fel eller beror på något annat.

ANNONS

Boken består av fem berättelser i olika form: den avdankade gamla barnskådespelaren som alls inte lyckats senare i livet och som ”Ia Genberg” intervjuar, ett brev om ett märkligt mord på en anställd vid ett läkemedelsföretag, ett tal som en skådespelare håller från ett offer för chefen vid samma läkemedelsföretag, en akademisk forskningsstudie om hur rikedom påverkar människan och så en fake-familjeidyll på en skärgårdsö där ett arv ska ros iland.

Och hur mycket jag än gillar Genbergs ämne, så förbryllar hon som författare, hon präglas av en blandning mellan förutsägbarhet och djup originalitet. De flesta historier känns på något sätt vagt bekanta, som något jag redan jag läst eller sett i en film, (forskningstudien har bedrivits i verkligheten vilket redovisas).

LÄS MER: Ia Genbergs debutroman är varken sockrig, gullig eller begränsad

Samtidigt har Genberg en språkglädje och exakthet i uttrycken – en lyxig bil beskrivs som så nära ett däggdjur en bil kan komma utan att sluta vara bil. En olycklig manusskribent går omkring och tröstar sig med att tänka ut synopsis till deckare och där finns fingertoppskänsla i parodin. Min favorit är ett mord utan kropp, mordplats eller misstänkt som ska lösas av ”Mary Strinning, sårig, förut på knarkspan, eget missbruk. Aran Bjerkan, maratonlöpare, nygift, småbarn. Mandus Blom, singel, äldre, rutinerad”. Eller hur vår manusskrivares kompis och chef alltid lyckas få allt och ingenting; rektumsköljning med äppelcidervinäger, japanska läskflaskor, en högtalare mindre än en fingerborg att framstå som vår tids stora frågor.

ANNONS

Men all denna stilistiska skicklighet i alla dess formvariationer har ju också ett ärende. Och där fångar Genberg intelligent och insiktsfullt vår tids plågor; det där smidiga kvalificerade skitpratet som får sanning eller lögn att verka irrelevant och där ett paradigm råder som får de misslyckade att tycka att allt är deras eget fel, samtidigt som det får de som lyckas att känna att de förtjänat det. Och där allt pratas bort i ett slags konsult-lingo som ätit sig in i våra samtal om oss själva. Där alla söker ”det generella herraväldet” och ingen ”förlorarens klaustrofobi".

LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Sent farväl av Ia Genberg

Genberg sätter onekligen fingret på ett mentalt tillstånd som tarvar sitt uttryck men som hon måhända antingen skulle ha gestaltat mer fullödigt eller skrivit en mer essäistisk debattbok om.

Trots mina invändningar vill jag betona att Klen tröst har en effekt som är titelns raka motsats.

ANNONS