Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

I ljudböckerna får litteraturen en röst

Abonnemangstjänster för strömmande ljudböcker ökar i popularitet samtidigt som nyförsäljning av tryckt skönlitteratur rasar. Vad blir kvar av litteraturen när text blir ljud? Jimmy Håkansson ställer frågor och söker svar.

Iris cyklar iväg för att hämta sin dotter från dagis när hon hamnar mitt i en apokalyps. Bussar kör in i bilar, människor springer i panik på vägarna och överallt dör folk som flugor. Ett aggressivt virus har brutit ut i centrala Stockholm, och inom loppet av några få dagar kommer majoriteten av invånarna att insjukna i de influensaliknande symptomen och få akuta magkrämpor som slutar med att de kräks blod och faller ihop.

Berättelsen om farsotens överlevare och deras färd genom ett “efter katastrofen” – Stockholm är en rak och tydlig historia som befinner sig i konstant rörelse. Språket är okomplicerat, händelserna sker i presens och prosans tempo tickar på som om den vore skriven med metronom. Det är inte så märkligt då Daniel Åbergs postapokalyptiska bok Virus är speciellt framtagen för att just lyssnas på. Vilket gör att det känns lite bakvänt att läsa den.

Efteråt bläddrar jag igenom de två andra böckerna som ingår i Storytels nya pocketsatsning: feelgoodromanen Byvalla av Karin Janson och sci-fi-thrillern Svart stjärna av bröderna Joakim och Jesper Ersgård. Genrerna till trots har de tre böckerna samma slags upplägg. Samtliga är underhållningsromaner på omkring 350 sidor, uppdelade i tio kapitel och avslutas med en cliffhanger. Böckerna är skrivna enligt ett följetongsformat som har mer gemensamt med tv-serierna du ser på Netflix än skönlitteraturen du läser i fåtöljen.

När Storytel, som till vardags är en abonnemangstjänst för strömmande ljudböcker, utannonserade att de skulle trycka upp tre av sina mest populära originalljudböcker var de först med att kommentera bakochframtänket. ”Vi vänder på steken helt enkelt, släpper ljudboken först och den tryckta boken sen”, förklarade Storytels vd, Jonas Tellander, i ett pressutskick. Med tanke på hur bra det går för digitala ljudböcker vore det nästan underligt om de inte hade provat att vända på “från print till ljudbok”-steken.

Enligt en rapport från Svenska Förläggareföreningen minskade försäljningen av nyutgiven tryckt skönlitteratur med 12 procent under 2016, medan motsvarande siffror för digitala ljudböcker ökade med 39 procent. Samma år omsatte Storytel, Bookbeat och Nextory – de tre mest framgångsrika ljudbokstjänsterna – 353 miljoner kronor. Men fjolårets största ljudboksskräll hade varken med omsättning, statistik eller ens ljudböcker att göra.

Den 22 juni 2016 köpte Storytel upp det anrika bokförlaget Norstedts. Affären fick Sveriges samlade litteraturkritiker att drabbas av ett kollektivt hjärtflimmer, och när DN skrev om uppköpet löd rubriken “Makthavare med smak för lättuggat” och bildtexten “Själv föredrar Jonas Tellander att lyssna på böcker snarare än att läsa dem. Oftast blir det lättsmälta deckare.” Kriget mellan det fina och det fula hade skördat sitt första offer.

2005 lade den legendariske litteraturvetaren Harold Bloom ut texten om vad han ansåg om ljudböcker. “Djupläsning kräver ditt inre öra såväl som ditt yttre. För att göra dig mottaglig för visdomen behöver du utnyttja hela den kognitiva processen. Du behöver ha texten framför dig.". 

Författarna Stephen King och Neil Gaiman replikerade med att kalla honom för en snobbig elitist. Men att Harold Bloom är läsandets edsvurne förkämpe är inte särskilt otippat då han bland annat har skrivit böckerna How to read and why om hur du ska läsa, och The western canon om vad du ska läsa. Men han är knappast ensam om sin åsikt att ljudböcker knappt är böcker, och definitivt inte läsning.

Han har en viss poäng i det. För har du verkligen läst en bok som du bara har lyssnat på? Och – kanske ännu mer intressant – spelar det någon roll?

Jag frågar någon som borde veta. Jerry Määttä är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och har skrivit om både ljudböcker och vår inställning till läsning.

– Det finns en föreställning om att man fuskar när man lyssnar på ljudböcker. Men jag menar att det är också en fråga om klasskillnader. Ljudböcker uppfattas ibland som något arbetarklassen ägnar sig åt medan den bildade medelklassen läser text.

En annan förklaring till fördomarna är att ljudböcker fortfarande buntas ihop med talböcker som läses in åt personer som av en eller annan anledning är oförmögna att själva läsa dem. Den upplästa texten blev därmed ett substitut för den äkta varan. Men i dag är ljudböckerna en slags litteraturens kompromiss med våra multitaskande liv. Vi “läser” Neapelkvartetten av Elena Ferrante i löpspåret och lyssnar på Stefan Sauks dramatisering av Svart stjärna när vi sitter fast i bilkön.

Bland det skrivna ordets lansdragare verkar det finnas en utbredd oro för att vi i framtiden kommer att sluta läsa böcker och i stället få dem sondmatade i örat. I en krönika i Expressen Kultur (27/5 2017) skriver Karin Olsson: “Ibland undrar jag om det här med läsning kommer att bli som med kalligrafi. Något som ett fåtal, särskilt skickliga och specialintresserade kommer att ägna sig åt”.

Någon som ofta får svara på frågan “kommer ljudboken att ersätta den tryckta boken” är Anna Öqvist Ragnar, förläggare och projektledare för Storytel originals.

– Jag tror inte att man ska se på det som en konkurrenssituation. Vi ger ut kommersiell genrelitteratur för en bred publik, och inte några tunga och intellektuella verk. Det kommer alltid finnas plats för både och.

Ljudböckerna kanske inte kommer att äta upp den tryckta litteraturen men förr eller senare kommer de att påverka den. Att som lyssnare förhålla sig till någon annans läsning är att göra avkall på sitt tolkningsföreträde. För i ljudbokens värld blir inläsarens språkliga manér, pauseringar och emfas en oåterkallelig del av litteraturen hen läser upp. Dessutom är det inte all sorts prosa som gör sig som ljudbok.

– Det är svårare att hänga med i en ljudbok om texten har långa beskrivningar, ett stort persongalleri och ett avancerat språk. Som lyssnare har man varken tid eller rum att bläddra fram och tillbaka, du är utlämnad åt inläsningen. Då behöver berättelsen i allt högre grad hjälpa till och hela tiden vara tydlig med markeringar som var vi befinner oss och vilken tid det utspelar sig i, säger Anna Öqvist Ragnar.

För att lyssnaren ska hänga med i berättelsen och inte tappa intresset, försvinna i andra tankebanor, måste det vara tydligt. Tunga passager med snåriga bisatser förvirrar mer än fascinerar. Språket är annorlunda, liksom berättandet i sig. Vissa texter fungerar bättre muntligt än andra. Metaforer är ett exempel på något som inte funkar särskilt bra i uppläst form. Samma sak gäller fantasyböcker med många reseskildringar där du behöver bläddra tillbaka till kartan på första uppslaget för att hänga med. Prosan i ljudboken ska vara rak och effektiv.

I sin essä Med boken i örat skriver Jerry Määttä att “egna associationer får ett strypt spelrum vid konsumerandet av ljudböcker”. Uppläsningen tvingar in färdiga bilder i lyssnarens huvud som läsaren hade behövt skapa själv, och med sin aerodynamiska prosa slinker de ner. Betyder det att ljudboken om än inte kväver litteraturen till döds så förvandlar den till pixiböcker för semivuxna? Ja och nej såklart. Den muntliga berättelsen är, när allt kommer omkring, betydligt äldre än den nedtecknade. Homeros var en muntlig berättare, och när vi ändå är inne på gamla greker så ansåg Sokrates att det skrivna ordet var fördummande.

Att svår litteratur inte fungerar i ljudboksformat motbevisades om inte annat 2013 när Reine Brynolfsson läste in James Joyces ökänt svårlästa Odysseus. Boken ansågs länge vara omöjlig att spela in, i synnerhet på grund av det avslutande kapitlet som består av en 50 sidor lång inre monolog som är uppdelad i två meningar. Men inläsningen blev av och på Ljudboksgalan 2015 tilldelades den ett hederspris.

För att få insikt om vikten av det aktiva läsandet i en tid av passivt lyssnande söker jag på ljudboksskeptikern Harold Bloom, på jakt efter ett exemplar av hans bok How to read and why. Även om han är en grinig gammal litteraturvetargubbe eller en ”snobbig elitist” så har han ändå visat upp något slags integritet i frågan. Jag klickar mig vidare in på en e-bokhandel och ser att tillgången är ”osäker”, leveransen kan dröja flera veckor. Däremot kan jag få ljudboken direkt.

Mest läst