I EU är det alltid folket som har fel

Det är något med EU-frågan som gör att jag i svallvågorna efter Brexit-omröstningen har önskat mig terapeuter snarare än politiska analytiker, skriver America Vera-Zavala.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Endast terapeuter skulle kunna hjälpa oss att förstå varför det omedelbart blir så känslosamt och dramatiskt och varje gång lika förvånande. Ja, i alla fall för det politiska etablissemanget, som i EU-frågan är flankerat av näringsliv och medier som låter likadant. En chockerad upprörd klack som sparkar nedåt.

Det sällsamma med denna masspsykos är att den består av individer som är kloka och tänkande och som annars hyllar fakta. Inte i EU-frågan. Där är FREDEN det viktigaste, ett mycket vagt argument i en värld full av terrorattentat och krig. FRAMTIDEN är också något som ständigt anförs av denna hejarklack. Att detta tillstånd också för med sig ett sällan skådat klass- och glesbygdsförakt verkar vara ett mindre problem för klacken.

ANNONS

Det finns tyvärr alltför många representanter för detta. Ett av de senaste är när Sveriges mest inflytelserika kulturchef Björn Wiman (Dagens Nyheter) en mycket intellektuell och beläst person med skicklig penna, i en krönika slår fast att Brexit är en katastrof, han förutspår oöverskådliga efterverkningar, och menar att ”populismen för många människor erbjuder den mest attraktiva berättelsen om framtiden”. Och så avslutar han allt med en av sina favorithistorier från en Klas Östergren-roman ”där den surmulne skånske bonden Ronny blir medsläpad till en lokal biograf, som direktsänder opera live från Metropolitan i New York. Han blir bergtagen, helt knockad av musikens kraft.” Och sen drar kulturchefen slutsatsen att bonden då nog hade röstat mot ett eventuellt Swexit.

Det är här vi behöver en terapeut, för att förstå hur det intellektuella raset går till. För bilden Wiman målar upp är ju alldeles otroligt vacker – att bli bergtagen och knockad av musikens kraft. Men vad har det med EU att göra? Och varför skulle en insikt om musik leda till en specifik åsikt om EU? Det Wiman gör är något som klacken gör när den reagerar på människors politiska åsikt om EU – den avpolitiserar dem. Den avpolitiserar något politiskt och vägrar acceptera att det finns många väldigt starka argument för att EU är en odemokratisk och oföränderlig koloss som vi borde lämna till förmån för nya europeiska samarbeten.

ANNONS

Och så här har det varit genom åren. Många är de länder (Danmark, Irland, Frankrike, Holland) som har fått majoriteten av sina befolkningar dumförklarade när de röstat nej till olika EU-fördrag. Och EU har inte gett sig förrän folket fått en ny chans och då röstat ”rätt”.

I EU är uppfattningen alltid att det alltid är fel på folket men det som skrämmer mig mest är hur viktiga företrädare för den oberoende journalistiken också stämmer in i detta.

ANNONS