Den 16 december 1937 beklagar Tolkien i ett brev till förlaget att han på grund av sjukdom och ”andra vanliga mänskliga bekymmer”, vari väl får inräknas en heltidstjänst som professor i anglosaxiska, inte har kunnat skriva något. Den 19 december — tre dagar senare — rapporterar han att han skrivit första kapitlet i en ”ny berättelse om hobbitar”. Några veckor in på det nya året vill han skicka en utskrift av kapitlet. Han är full av energi. Han kunde förstås inte veta att det skulle dröja sexton år innan boken trycktes.
1937 var ett händelserikt år för Tolkien. Hobbiten, som han arbetat på av och till i många år, kom ut och gjorde viss succé. Han lämnade in en version av Silmarillion, som dock blev refuserad. Och så inleddes arbetet med Ringarnas herre: en allt omfångsrikare volym som till sist, 1954–55, utkom i tre band.
Annars är det svårt att utpeka särskilda årtal hos Tolkien. Han befann sig kontinuerligt i skapande verksamhet, men avbröts ideligen av examineringar, föreläsningar, trädgårdsarbete och förkylningar.
Ett tidigt minne handlar om att han hade skrivit något om en ”grön stor drake” men fick veta av sin mor att det hette ”stor grön drake”. Varför då? undrade Tolkien.
Språk och drakar är på sätt och vis en bra sammanfattning av hans gärning. Han började konstruera språk redan som barn och skapade sedan människor och alver som kunde tala dessa språk. Därefter tillkom ytterligare en dimension: tiden. Han skisserade flera tusen års historia under vilken språken och samhällena utvecklades.
Huvuddelen av breven har förstås med Ringarnas herre att göra. Under en produktiv period under andra världskriget skrev Tolkien åtskilliga brev till den yngste sonen, som var stationerad i en flygflottilj i Sydafrika. Han skickade också manus dit i takt med att de blev färdiga. För en sentida läsare är det svårt att frikoppla händelserna i världen från vad som händer i romanen, och Tolkien var förstås inte blind för sambanden. Han skrev så här om Hitler: ”Han förstör, förvanskar, missbrukar och drar evig förbannelse över den ädla nordiska andan, ett storartat bidrag till Europa, som jag alltid älskat och försökt framställa i dess rätta ljus.” Det var ingen enkel tid för den som vigt sitt liv åt de germanska språken och den medeltida germanska litteraturen.
Kopplingen till andra världskriget — och till det första, som Tolkien själv deltog i och som kanske präglade honom än mer — blev ett bekymmer när boken kommit ut och kritikerna började tala om den som en allegori. Om och om igen återkommer Tolkien i breven till vad en allegori är och hur den skiljer sig från myten och sagan. Han vill inte hamna i knäet på de brittiska patrioterna, eftersom det finns orker bland dem också.
För vänner av Ringarnas herre är det förstås intressant att se hur verket växer fram under en lång följd av år, men brevskrivandet tar inte slut i och med de tre böckernas publicering. Det är många kritiker, akademiker och vanliga läsare som hör av sig till honom och har frågor, både av övergripande art och sådana som rör detaljer.
Tolkien besvarar dem på två sätt. Ibland hänvisar han till den opublicerade Silmarillion, den stora amorfa massa av legender och fiktiv historieskrivning som det aldrig lyckades honom att färdigställa. Allting finns där och har i vissa fall legat klart ända sedan 1910-talet.
Det kan också hända att frågorna väcker spörsmål som han inte verkar ha tänkt igenom. Då diktar han vidare. Materialet är hela tiden levande för honom. Han kan använda formuleringar som ”det anses att …” (bland hobbitar?). Ett exempel är den långa redogörelsen för hobbitarnas födelsedagspresenter, som under vissa omständigheter skall ges av den som fyller år men ibland av den som uppvaktar.
Han är också motsägelsefull när det gäller skrivprocessen. Det kan framstå som om Ringarnas herre bara är en dramatisering av stoff som legat klart i decennier, men samtidigt är handlingen full av överraskningar: att Vidstige satt i ett hörn på värdshuset i Bri ”var en chock”, skriver Tolkien, och om Lothlórien ”hade inte ett ord nått mina dödliga öron förrän jag kom dit”. Enterna dök upp utan förvarning, och ”det visade sig” att Trädskägge kände till vissa saker i förhistorien.
I centrum för det stora världsbygget, mitt bland de stora skeendena och de dramatiska förvecklingarna, står hela tiden hobbitarna: fredliga, förnöjda och jordnära. Med tiden blev författaren alltmer lik sin skapelse, och skrev så här i ett brev 1958: ”Jag är i själva verket en hobbit (i allt utom storleken). Jag tycker om trädgårdar, träd och ickemekaniserad åkermark; jag röker pipa och tycker om god enkel mat (ofryst), men avskyr fransk matlagning; jag tycker om, och vågar i denna trista tid till och med bära, broderade västar.”
