Det finns hundar som gör vad de ska direkt när de kommer ut. Hundar som inte behöver entimmespromenader varje gång, utan kan nöja sig med tjugo minuter med start klockan 05:42 en tisdagsmorgon i april, för att sedan kompenseras med en dubbelt så lång vandring runt lunch när kölden har mildrats något och alla i familjen har fått en chans att vakna till liv.
Hundpromenader
Min shih-tzu Hilda hör inte till den sorten. Hon är en artist. Innan hon ska prestera måste platsen utses, en perfekt plats där klimatet varken är för blåsigt eller för vindstilla, där ljuset ligger på just rätt, där markens lutning knappt är märkbar men ändock finns där, där förbipasserande bilar och fotgängare inte syns till under akten i fråga. Det är frustrerande, det ska jag inte sticka under stol med. Men å andra sidan får jag rejäla promenader morgon, middag, kväll. Med Hilda i fören har jag dessutom sett delar av staden jag annars inte hade lagt märke till.
Det var under en av dessa promenader som jag först träffade Adventsparkens svarta best.
Den svarta besten
Tidig vårmorgon, kallt solljus. Det luktade infrostad hushållsfrys i luften och jag hade inte fått en enda droppe kaffe i mitt system. Som vanligt stretade Hilda i kopplet och drog mig framåt, den här dagen allt djupare in i det underbara grönområde som hittas i hjärtat av Kortedala, i anslutning till Citytorget. Med ens blev jag klarvaken: Långt framför oss reste sig en gestalt ur gräset. Jag drog in Hilda, och höll henne nära mig. En så stor hund! Och utan ägare därtill. Var vi illa ute?
När jag berättar om mötet med Liggande hunden för skulptören Lennart Sundqvist skrattar han gott. Det är inte första gången som någon tar hans och Maria Karlssons skapelse för en levande varelse. Hundens ena öra som står lätt upplyft, vakenheten och buset i hur den ligger; någonting finns där, någonting som påverkar människor mer än konstnärens andra offentliga skulpturer som är mer abstrakta i form och färg. De fyrfotade parkbesökarna brukar dock inte vara lika lättlurade.
Hunden låter sig inte luras
– När jag höll på att sätta upp den gick en gubbe förbi, han hade en liten sån där finsk spets. Hunden sträckte på halsen och gick mödosamt fram till statyn, och när han kom fram, så kissade han på den. Som för att bevisa något, säger Lennart Sundqvist och skrattar igen.
För honom representerar hunden en känsla av trygghet, och han är inte ensam om kopplingen. I ett nummer av Populär historia från 2001 får Peter Strang, onkolog vid Karolinska institutet, lägga ut texten om en studie som gjorts bland svenska cancersjuka patienter. Patienterna berättade att deras hundar varit viktiga samtalspartner under de svåraste stunderna. För sin setter, shih-tzu eller basenji – eller varför inte schäfer eller labrador retriever, Göteborgs två populäraste hundraser – går det att berätta sådant som är för smärtsamt att ta upp med släkten, och som man kanske inte heller vågar ta upp med sköterskorna.
– När patienterna drabbades av dödsångest kunde hunden komma fram, puffa och slicka husse eller matte, en del patienter upplevde det som att djuret till och med försökte trösta, säger Peter Strang.
Vanligt motiv i konsten
Så sammanlänkade är vi med våra svansförsedda vänner att det ibland verkar som om ingen förstår oss bättre. Det är därför inte märkligt att hunden som motiv i konsten hör till våra mest anrika, intill skeppskonst, bytesdjur och fallosar. De äldsta konstverken relaterade till hundar har daterats till 10 000 år före vår tideräkning; arten har i västerlandet ofta fått symbolisera trohet och vaksamhet, i myten agerat stigfinnare hos sina hussar i efterlivet, och, vid de tillfällen man har velat porträttera dem mindre smickrande, stått för inställsamhet, raseri och djävulska krafter.
Lika ofta som konstnärerna har velat skicka bildtunga budskap genom seklen, har de dock porträtterat individer. Den mest kända i svensk konst torde vara Karl XII:s lilla vän Pompe, en hamiltonstövare, som hovskalden Israel Homström 1703 förevigade med en dikt så kuttrande att den till och med trehundra år efteråt orsakar lätt rodnad på kinderna hos den som går in i verket oförberedd.
Trängde sig in i konstverket
Den mest synliga Pompen i Göteborgs centrala stadsbild är nog tiken Stina, som står avbildad utanför Feskekörkan. Stina, en nyfiken staffordshire bullterrier, trängde sig in i svensk konsthistoria genom att vara som hundar är mest: lojal och närgången.
– Stina var med mig hela tiden när jag jobbade på skulpturen, säger Svenrobert Lundquist, tidigare chef för Göteborgs konsthall och konstnären bakom Skärgårdsfiskare (2004).
– Hon gick omkring där i min verkstad på södra Gotland, nosade och stirrade. Och plötsligt satt hon där i verket också och glodde. Förstår du? Det blev som en liten story. Man kan tänka sig att det här hände på slutet av 1800-talet, och då sprang det väl säkert omkring lösa hundar här kring Feskekörkan. Då var det nog en hund som blev nyfiken och sugen på en fiskbit, vad vet jag. Det är klart att det är lite fint också att Stina blev förevigad på det sättet. Hon är porträttlik. Men jag kallar skulpturvarianten för Stena.
Soffie stod modell
Även i Inga-Louise Lindgrens (1928-2014) skulptur Möte på Hvitfeldtsplatsen har en riktig hund bevarats till evigheten: konstnärens egen Soffie, som stod modell för den mops som sedan 1985 lite avvaktande poserar intill en lekfull bullterrierkompis på podiet.
Möte är en rättfram staty. Den är vad den heter, så att säga. Större utmaning bjuder skulpturgruppen som pryder det lilla Stigbergstorget utanför skivbutiken Bengans. Man får känslan av att konstnären i fråga har haft en förkärlek till rebusar. Tre små stoder består den av, föreställande en pojke, en spetsnosad chihuahua-liknande hund, och en … ja ... vad föreställer den tredje?
I sin bok Statyer berättar – 76 konstverk i Göteborg – ger sig göteborgskännaren Bengt A. Öhnander på flera gissningar: Är det en hatt med blommor eller en druvklase?, skriver han. En vulkan som det bolmar rök ur? En kyrkklocka med blommor?
Det är stor spännvid mellan förslagen, och när jag kontaktar Lundbaserade konstnären Bianca Maria Barmen, som ligger bakom det gåtfulla konstverket med det lika besynnerliga namnet Ett segelfartyg sover i hamnen (2003), visar det sig att Öhnander faktiskt har prickat rätt med ett av dem: Vulkanen.
Okej. Så, hur hänger allt ihop?
– Charles Felix Lindbergs donationsfond som bjöd in mig att göra skulpturen ville ha någonting med havsmotiv. Min tanke är att det är ett vulkanutbrott, och att hunden är skeppshunden som har överlevt förlisningen och kommer flytande förbi. Det blev en iscensättning av en hund som lyckas klamra sig fast på något flytande, och i bästa fall plockas upp av någon.
Ännu mera hundkonst
Det mysteriet får därmed sägas vara löst, men många fler hundrelaterade skapelser finns att tolka i Göteborg för den temainspirerade stadsvandraren. Bland annat kan uppmärksamma flanörer på Kungspassagen hitta en väggplatta med bulldoggsmotiv, och Norra Hamngatan 40:s portal har två vaksamma jyckar som tittar ner på eventuella inkräktare. På Stabbetorget står ytterligare en skulptur vid namn Möte (Jill Lindström 1994), bestående av två odefinierade djur i kärnfuru varav åtminstone ett med avgjort hundliknande drag.
Kaserntorgets Lätt som en plätt (2015) av Ragnhild Alexandersson tycks föreställa ett mellanting av människa och hunddjur, och inte långt därifrån, på dörrpelaren till gamla Televerkets hus, är två respektingivande vakthundar inhuggna i graniten. Emma Strödes knähöga staty Nikes Göteborg, som avbildar en flicka ridande på ett fantasidjur minnande om den hundliknande draken i Michael Endes roman Den oändliga historien, finns till både barns och vuxnas förnöjsamhet på Kungsportsplatsen sedan i fjol, och det kompanjonskap som faktiskt kan uppstå mellan djurarter är representerat i gruppen Långa benet före – ytterligare ett verk av Ragnhild Alexandersson – som restes på Kyrkbytorget 2003. Dess tredelade motiv omfattar bland annat en hund som ger sin glada kattkompis snålskjuts på ryggen.
Att besöka vart och ett av dessa verk under loppet av en förmiddag är en hundpromenad som heter duga; för den som undrade kan undertecknad dock avslöja att Hilda verkar ha anat oråd direkt när vantarna grävdes fram ur garderoben, och att hon för första gången någonsin gjorde sin toalett på familjens bakgård innan vi ens hunnit börja. Därefter tiggde hon in igen.
