För den som läser Michel Houellebecqs roman Underkastelse från 2015 är det lätt att fastna i den rafflande intrigen. Romanen utspelar sig år 2022 i ett Frankrike som står inför nyval, möjligen även inför inbördeskrig. När både högern och vänstern förlorar presidentvalet, till förmån för Nationella fronten och Muslimska brödraskapet allierar sig vänstern och högern med de senare. Genom en rad reformer av skol- och socialförsäkringssystemet förbyts Frankrike sedan raskt till ett strikt patriarkalt samhälle med islam som grund. Och där tar romanen slut. Boken väckte förstås debatt när den kom ut i Frankrike, särskilt som utgivningsdagen råkade sammanfalla med attacken på Charlie Hebdo. Houellebecq anklagades för islamofobi och fick leva under polisbeskydd.
Men den politiska utvecklingen är egentligen bara en kuliss i Underkastelse. Huvudgestalt är istället François, en medelålders litteraturprofessor på Sorbonne, specialiserad på den pessimistiske dekadenten J K Huysmans och drabbad av fullkomlig livsleda. Just denna leda kan sägas utgöra grundtonen i Houellebecqs författarskap. Den långessä om sci-fi författaren H P Lovecraft från 1991 som föregick hans romandebut inleds med orden: ”Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser. Därför är det meningslöst att skriva nya realistiska romaner.” Resonemanget fortsätter med ett välformulerat angrepp på den realistiska romanen.
Intressant nog ger Houellebecq 1994 själv ut en vardaglig och helt ljuvlig liten roman, Konkurrens till döds. Boken handlar om en ensam 30-årig datatekniker som röker fyra paket cigaretter om dagen och ägnar sin fritid åt att skriva djurberättelser för byrålådan, äcklad av världen och framför allt av sin närmsta kollega. Den tråkiga verkligheten är här driven till det yttersta. Men bortom intrigerna är Underkastelse och Konkurrens till döds mycket lika.
Mer än det samhälle som skrivs fram handlar Underkastelse om det samhälle François lämnar.
Direktöversatt lyder titeln på den senare ”Utvidgning av kampens domän”, en blinkning till 68-rörelsen. Här introduceras den idé som återkommer i flertalet av Houellebecqs romaner: att inte bara ekonomin utan också våra kärleksliv, i efterdyningarna av 60-talets sexuella revolution och nedmonteringen av kärnfamiljen, numera styrs av en marknadens logik. Människan blir därmed alienerad inte bara i förhållande till arbetet utan även i sina relationer.
Det är en idé som i högsta grad är aktuell även i Underkastelse. Faktum är att romanen kan läsas som en lång serie försök av François att fly undan den moderna människans ensamma och meningslösa tillvaro. I inledningen försöker han återknyta kontakten med två gamla älskarinnor men fasar inför deras åldrade kroppar och bittra ansikten. Hans ansträngning att bli ihop med den 22-åriga studenten Myriam igen går bara marginellt bättre. För henne kan François uppbringa ett sexuellt engagemang men däremot inget känslomässigt. Därefter följer en serie njutningslösa sejourer hos prostituerade, tankar på att begå självmord, en utflykt till ett alltför prosaiskt kloster, slöa essäidéer om mat och modernitet och stora mängder alkohol.
När François slutligen av pragmatiska skäl konverterar till islam är det helt enkelt för att alla andra möjligheter är uttömda. Mer än det samhälle som skrivs fram handlar Underkastelse om det samhälle François lämnar. Vad Stadsteatern nu kan göra på scen med denna geniala roman under sitt temaår om svenskhet återstår förstås att se.
