Däst av skinka, praliner och Kalle Anka-hysteri, samlas familjen kring platt-TV:n för årets juldrama. Vi deltar i ett namnlöst kunskapsprojekt. Ett kanonskrivande där vi likt vallhundar fållar in våra nationalhjältar, inte bara som skapare av storverk, utan som livsöden ämnade att underhålla en svensk publik av idag.
Hittills har det varit en manlig elit vi samlats kring om julen: Ivar Kreuger, Gustav III, Linné, Bellman, Strindberg - fritt ur minnet. Ingen kan väl misstycka att det i år är 150-årsjubilaren Selma Lagerlöfs tur. Hon fick ju, gudbevars, Nobelpriset före Strindberg - som aldrig fick det.
Frågan är bara vilken Selma som passar oss i dag? Jag menar utöver tjugolappens?
Litteraturhistorikerna har ikoniserat olika Selmor under årens lopp. Enligt den tongivande poeten och kritikern Oscar Levertins brev till polaren Heidenstam, var Lagerlöf "en liten skolmamsell". Senare avancerade hon i hans omdöme till djupt begåvad sagotant. Den bilden har länge fått råda. Lagerlöfs danske levnadstecknare Henrik Wivel kallade henne så sent som 1990 "Snödrottningen", som för att understryka kopplingen mellan sagornas dödsallvar och det "mumifierade" liv som han menade att Selma levde, där i Mårbackas mausoleum.
Hon gifte sig förvisso aldrig. Nej, som den lite yngre och öppet kvinnoälskande författarkollegan och kritikern Klara Johanson - KJ - förklarade, dansade Selma Lagerlöf inte när en man bjöd upp. Men det betyder ju inte att hon inte dansade.
Under senare tid har forskningen och allmänheten fått revidera sin syn på Selma Lagerlöf som nucka. Hon föddes visst inte med sin svarta klänning, hatt och silverknut. Inte heller med den gamkvinnliga vattenblicken av överseende med livet.
Hon kanaliserade visst inte alla emotioner till sina böcker - de räckte gott och väl till livet också. Breven till Sophie Elkan respektive Valborg Olander, som offentliggjordes under 90-talet, vittnar om två kärlekar med omstörtande kraft och stor betydelse för författarskapet.
Till Elkan skriver Lagerlöf:
Det är ju givet att det finns en bit vilddjur i mig. Som ung var jag ofta rädd för mig själv, jag vågade ej ge mig hän åt något för det blev för mig övermäktigt, sedan dess har jag lagt mig till med en del självkontroll, men jag är verkligen farlig.
Klart att manusförfattare Åsa Lantz måste börja i passionens ände, för att låta Selma delta i dagens queera öppningsrörelse. Forskningen har ju på denna front varit märkbart senfärdig, undantaget Lisbeth Stenbergs avhandling En genialisk lek från 2001 som läser fram Lagerlöfs egen erfarenhet av inskränkt kärleksrättighet, ur hennes många berättelser om förbjuden kärlek.
Det har alltså susats en del kring Erik "Tusenbröder" Leijonborgs filmatisering av Lantz manus om Selma Lagerlöfs liv. Det har glunkats om samkönade sängkammarscener och ett hett triangeldrama.
Nå.
Det som åstadkommits är inte alls fyskam. Det pirrar bara inte så mycket som det borde - varken av erotik eller spirituell komplexitet. Dramats första del utspelar sig 1895 under en resa till Sicilien med Sophie Elkan - ja, de tog sig verkligen dit, till den klassiska gayorten Taormina med vulkanen Etna i horisonten (Mallis och Jonsered fick duga som inspelningsorter).
Helena Bergström, klokt nedtonad utan det gängse tårflödet, gestaltar tillsammans med en till synes spontancharmig Alexandra Rapaport en resevardag med glittrande blickar och svettiga irritationsmoment. Inte handlar det så mycket om skrivandet, fastän resmålet säkert valdes för rekognosering inför Antikrists mirakler (1897). Möjligen lånar filmens livliga torgscen lite från boken i fråga.
Det vi ser är i stället en emotionell maktkamp. Fiktionens Sophie tvingar Selma att hjälpa henne att förföra en uppdykande manlig "brevvän". Selma vinner i gengäld prestige via Georg Brandes positiva recension av Gösta Berlings saga (i verkligheten några år tidigare).
Alltså: Elkans ungdomliga oemotståndlighet mot Lagerlöfs konstnärliga pondus och tålmodiga människokännedom. Tur att Bergströms Selma ser till att svartsjukeragga lite på en italiensk gatflicka som hämnd. Annars hade paret kommit alltför nära den heterosexuella klichén av konstnären och hans ständigt gäckande musa.
Det gäckande draget kan det i och för sig ligga något i. Elkanbrevets berömda "händerna på täcket" tycks ha varit lag dem emellan - kanske delvis för att Elkan via sitt kontinentala nätverk visste mer om det just påbörjade vetenskapliggörandet av "otillbörliga" känslor och begär. Den kärlek mellan kvinnor som Selma hoppades kunde lämnas ifred började nu undersökas och namnges. Homosexualitetens väg in i ljuset - och i förlängningen mot en allt större acceptans - skulle gå via sjukdomens och perversionens förnedrande stationer.
Det är synd att filmen helt trollar bort Elkans större världsvana och det faktum att också hon var författare. Selma Lagerlöf beundrade hennes skrivande och ägnade sina sista år åt att teckna hennes biografi - med den sympatiska skildringen av det judiska som politiskt motvärn i krigstider. "Musan" var alltså inte bara objekt för heta känslor, utan även en skrivande kollega. Dessutom var hon flera år äldre än Lagerlöf!
Åldersfördelningen i triangelförhållandet var något helt nytt för mig. Enligt slentrianbilden - som serien följer - blir Lagerlöf kär i en ung, vacker och lite egotrippad Elkan. Därefter träder lärarinnan och "författarhustrun" Valborg Olander in (i filmen en härligt harmsen Ingela Olsson) och tar kommando över säng och räkenskaper. Hon måste förstås vara äldst.
Nix. Tvärtom. Sophie äldst, sedan Selma och så Valborg yngst. Nog är det synd att TV-seriens rollsättare värnat det lesbiska "enfrågedramat" i stället för att bryta ännu ett tabu. Att inte bara skildra en Selma förälskad i en kvinna, utan en Selma förälskad i en äldre kvinna! Det hade skapat en dynamik som i lägre grad går tillbaka på gamla heteromallar.
Seriens andra del kretsar kring Selma Lagerlöfs Nobelpris 1909. Rolig är scenen med Göran Stangertz Strindberg, gultandat bitter över att än en gång förbigås av Akademien. Mindre lyckat är att kvinnornas triangeldrama ställs på sin spets i ett, vad jag förstår, helt fiktivt utpressningsscenario. Unge Nils som filmens Lagerlöf redan i första delen försökt rädda från sin knölaktige far, och därefter hjälpt ekonomiskt, har växt upp till en kvinnosaksmotståndare. Han hatar sin välgörare för att hon splittrat hans familj, och vill nu tvinga henne att höja sin egen döde far till skyarna i sitt Nobelpristal - annars ska han avslöja hennes "perversioner".
Puh.
Det borde finnas smidigare sätt än denna tilldiktning för att framkalla det för storyn viktigaste - en strid mellan Elkans och Olanders ideal. Särskilt förvirrande blir det eftersom Selma Lagerlöf också i verkligheten skaffade sig en "fosterson": fattige lille Nils Holgersson, som just på grund av namnlikheten med gåsaflygaren, fick tak över huvudet på Mårbacka. Han var knappast någon utpressare.
Det intressanta med greppet blir den tyngd som läggs vid Lagerlöfs Nobelpristal som något framtvingat. Fiktionens Selma går nämligen - mot Olanders öppenhet och med Elkans försiktigare linje - med på utpressarkravet att hylla sin far i talet.
Läser man hela talet är det onekligen smått chockerande hur pristagaren bekransar den alkoholiserade far som drev Mårbacka i sank och lät sin lynnighet gå ut över sina närmaste. Där P O Enquist drivit tesen om Selmas samvetstyngda fadersbesatthet som författarskapets själva "urberättelse", ger filmen sin uppdiktade klackspark åt samma far. Han betydde här ingenting för sin helt kvinnoorienterade dotter. Sanningen lär som vanligt ligga mellan polerna.
