Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/5

Historien kan vi inte förändra

Polismyndigheten har utrymme att ändra nazisternas rutt och lägga marschen på en annan dag. Det är svårare att ändra historien, upphäva Förintelsen, skriver Karin Brygger apropå nazistdemonstrationen 30 september.

Jag får frågan om jag kan skriva en kulturartikel med anledning av Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg, planerad att gå av stapeln under den judiska Försoningsdagen, Jom Kippur. Jag svarar att flertalet excellenta artiklar redan skrivits på ämnet, politiska inlagor som både tar sig an detta på detaljnivå och ger en större bild av Sveriges samhällsklimat. Artiklar som frågar varför Sverige har minoriteter om Sverige inte vill beskydda dem? Som påpekar att under Hitler valde nazisterna gärna judiska helger för att genomföra särskilda pogromer. Artiklar som samtidigt understryker rätten till yttrandefrihet – för alla. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inga av dessa appellerar till bara känslor, även om det självklart nämns att Försoningsdagen är det judiska årets viktigaste dag och att de Överlevande vi har i Göteborg och deras släktingar kommer att påverkas mer än andra om marschen genomförs enligt planlagd rutt. 

Jag säger igen att jag egentligen inte har något att tillföra eller tillägga dessa goda, tydliga röster som gör motstånd, ett motstånd utan hatretorik och med en grandios dos av förståelse för meningsmotståndarnas rätt att vara just dem de är. Nå, att jag inget har att säga är naturligtvis inte helt sant: men vad skulle jag välja att tala om när det finns så mycket som skulle kunna sägas? 


Jag tänker på en rad ur Primo Levis roman Är detta en människa? Jag tänker på meningen "Att inte börja dö." Jag tänker på den eftersom vi i samband med den planerade marschen nu både (glädjande) får ta del av motståndet men också (ledsamt, upprörande) av flatheten från polismyndighetens sida. Polisen tar inte hänsyn till symbolfrågor, heter det. 

Nå, i viss mån förstår jag dem. Kanske skulle i framtiden ett folkdansgille bli sårade om Sveriges förenade motmusikanter skulle demonstrera i heavy metal kläder och med förlöjligande knäbyxor på huvudet utanför en bygdegård på Folkdansens dag – och om vi tog hänsyn till det och alla sårade känslor i världen kanske vi snart inte kan göra någonting. Är det så polisen tänker? Jag föreställer mig att polisen ser med skräck på en framtid bestående av sårade känslor och symbolfrågor som kommer att strypa deras möjligheter att låta alla i Sverige få utöva sina grundlagsstadgade rättigheter. Att de spekulerar … men utifall att, att om vi ... och tänk om? Tänk på Lagen. 


Det är bra att polisen tänker. Men det vore ännu bättre om de tänkte rätt. Om de kunde skilja på symbolfrågor och säkerhetsfrågor. Om de kunde rannsaka sin användning av ordet Säkerhet. Om de visste att ordet har olika innebörd, beroende på vem man är. 

Jag ska vara tydlig. Jag tycker att vi ska ha lagar som efterföljs. Jag tycker om Staten för jag är inte anarkist. Men jag tycker att nazisternas demonstrationsrutt är en fråga av helt annan kaliber än sårade känslor, symbolfrågor och eventuella folkdansgillen. När NMR vill demonstrera på Jom Kippur talar vi om en samtida ideologisk gruppering som knyter an till en dåtida politisk och ideologisk stormakt som lade under sig stora delar av Europa och på europisk mark inte bara mördade judar, utan också förvandlade deras hår till madrassinnehåll åt tyskarna och deras fett till tvål. 


Sex miljoner judar. Ett rikt, kulturbärande liv klipptes av. Det är inte roligt att höra detta, jag vet. Det är ännu tråkigare att påpeka att det inte var särskilt länge sedan. En av de absolut mest upprörande sakerna är att Förintelsen skedde inom lagens ramar, den var effekten av en folkvald ledare och verkställdes av dennes hela arsenal av egna och inhyrda och ockuperade ordningsmaktsoldater. Det skedde nära oss.

När polisen väljer rutt åt NMR utifrån bästa möjliga förutsättningar för ordning och säkerhet och väljer att låta demonstrationen tåga nära synagogan blir jag nervös. För att jag undrar vems säkerhet har de tagit hänsyn till och vilken sorts säkerhet talar vi om? 


Jag kan inte sluta tänka på hur begrepp kan vridas och vändas på och till slut ställas fram i ljuset ur ett perspektiv där realiteterna är helt utsuddade. Begreppet "säkerhet", just nu. Låt mig exemplifiera hur man kan snacka bort begrepp genom att ge er ordet "motstånd".

Vi återvänder till Primo Levi. Jag brukar göra det när frågan efter det judiska motståndet under Förintelsen höjs (detta uppfattas märkligt nog ofta som uteblivet), som den gräsligt nog fortfarande gör då och då (bara det är historielöst). Varje gång denna fråga ställs framställs motståndet som obefintligt. Så blir motstånd likvärdigt med ingenting. Istället borde frågan bemötas med de korrekta motfrågorna: vad är motstånd? Varför ser ni inte det motstånd som var?  

Rudolf Vrba skriver i Flykten från Auschwitz om de tjeckiska kvinnorna som på väg mot sin död sjöng både ”Hatikva” (som betyder hopp) och den tjeckiska nationalsången ”Kde domov můj” (Var är mitt hem). Det är bara ett litet exempel. Jag utelämnar här det organiserade motståndet, jag är författare, jag är nu i textens värld.


Primo Levi beskriver ett annat motstånd:

"Jag vankar omkring i tvättrummet och får plötsligt se Steinlauf, min nästan femtioårige vän, som står där med bar överkropp och gnuggar sin hals och sina skuldror, med torftigt resultat (han har ingen tvål) men med oerhörd energi. Steinlauf får syn på mig och hälsar, och utan omsvep frågar han mig strängt varför inte jag tvättar mig? Varför skulle jag tvätta mig [...] 

Men Steinlauf säger emot mig. Han har tvättat sig färdigt, nu torkar han sig med tygjackan som han tidigare höll ihoprullad mellan knäna och som han sedan ska ta på sig, och utan att avbryta proceduren håller han en regelrätt föreläsning för mig. Det grämer mig att jag nu har glömt hans rättframma och okonstlade ord [...] 

Men innebörden som jag aldrig har glömt, var denna: just därför att lägret är en stor apparat som ska förvandla oss till djur får vi inte bli djur; också här kan man överleva och därför måste vi vilja överleva, för att kunna berätta, bära vittnesbörd; och för att leva är det viktigt att göra sitt bästa för att bevara åtminstone civilisationens ramverk, dess stomme, dess yttre former [...] Vi måste alltså självfallet tvätta oss i ansiktet, utan tvål och med det smutsiga vattnet och sedan torka oss med jackan. [...] inte alls för att upprätthålla den preussiska disciplinen utan för att hålla oss levande, för att inte börja dö."


Motstånd: att be i Auschwitz. Att fira Pesach, att bli kär. Att slåss. Att inte slåss. Att upprätthålla sin hygien. Att fly för att överleva. Att inte fly – för att överleva. Att stjäla en bit bröd. Eller att skänka en bit bröd.

Postulatet att judarna inte gjorde motstånd är antisemitiskt. Den intressanta frågan på temat är trots allt helt annorlunda och lyder: Var någonstans var det motstånd som hade kunnat göra en större reell skillnad, och inte bara en individuell, metaforisk, andlig eller spirituell skillnad? Var någonstans var omvärldens motstånd? 

Nazisterna lyckades under andra världskriget mörda sex miljoner judar just på grund av bristen på motstånd från omvärlden. Att det i kölvattnet av samtal om Förintelsen trots detta hörs frågande röster som undrar varför judarna inte gjorde motstånd är förbluffande. Som om man inte skulle kunna göra motstånd och ändå bli mördad. Beviset för det är oss faktiskt redan givet. 


Tillbaka till världen utanför böckerna. I bakhuvudet orden att inte börja dö. Att inte börja dö är till exempel att ställa de rätta motfrågorna. Att vrida på begreppen, belysa dem från det håll som är förankrat i marken, i verkligheten. 

Jag tror att vi kan ha en polismyndighet, laglydig, säkerhetstänkande och som också funderar på vilket sorts samhälle vi vill ha och tar beslut efter det som är säkrast – i längden. Jag tror att också en myndighet kan lyfta blicken och se på sig själv och då upptäcka att de små förskjutningarna vi alla har utrymme att göra i vår vardag, i vårt yrke eller på vår fritid kan göra skillnad. Och jag tror att i samma ögonblick som vi beslutar oss för att följa Lagen kan vi också använda Lagen. 


Det går att skydda utsatta samtidigt som man värnar yttrandefriheten och det går att inte bryta mot Lagen samtidigt som man med en aldrig så liten geografisk pekpinne visar att i ett demokratiskt samhälle värnar vi om mänskliga rättigheter och religionsfrihet, också. 

Det jag söker är sålunda inte en polismyndighet som begår våld på sig själv. Det behövs nämligen inte. Polismyndigheten har utrymme för att både ändra rutten och till och med lägga marschen på en annan dag. Det är svårare att ändra historien, upphäva Förintelsen, sätta samman familjer där alla, hälften, trettio procent eller nittio procent är döda. Det kan vara svårt under tider av press att inte ge efter, ge upp eller vända bort huvudet, bli likgiltig, ta genvägar, stå stilla eller springa bort. 

Men snälla människor, börja inte att dö. Det är bara vi som lever som kan ta ansvar för oss som lever. Det är bara människan som kan ta ansvar för människan. Det är vad jag kan tillägga.

Mest läst