Söt, tålmodig, strävsam, plikttrogen och självuppoffrande med med en orubblig tro på rättvisa. Den lilla hårt slitande torparflickan Kulla-Gulla, barnhemsbarnet som efter diverse förvecklingar återfår sin rättmätiga plats som patron Sylvesters dotterdotter – en plattform hon sedan använder för att slåss för social rättvisa i det tidiga 1900-talets Sverige – var precis allt jag inte var som barn. Om inte att mäta upp glass med linjal för att inte riskera att få mindre än sina bröder kan kvala in som rättvisepatos, förstås. Hon var en av min barndoms stora idoler, om så en förebild jag konstant misslyckades med att leva upp till. Trots att jag som enda mellanstadieelev i Svaneholmsskolan utanför Borås 1989 bar sjalett till min pastellfärgade mjukisdress.
LÄS MER:Fler twitterdrev åt folket
Nyligen fick jag chansen att tala om böckerna i podden Snedtänkt (avsnittet är dock inte släppt än) och passade på att med detta som förevändning läsa om hela serien. Den Kulla-Gulla jag mindes, den änglalika, vars alla umbäranden var ytterst romantiska och som ständigt släpade på vattenämbar fanns förvisso kvar, men som vuxen var det omöjligt att inte främst slås av hur jämförelsevis radikala ungdomsböcker de måste ha varit på sin tid. Kulla-Gulla slåss för de fattiga statarnas och torparnas rättigheter, ekonomisk trygghet och mot (valda delar av) klassamhället.
Men också av hur nästan osannolikt omodern en sådan hjältinna känns idag. Trist. Oflexibel. Humorlös. I ett samhälle där allt från stadsplanering till skatt måste stämplas som sexigt för att säljas intill allmänheten, så smäller helt enkelt inte principfasthet och rättvisepatos särskilt högt. Och de svenska politikerna – eller snarare deras medietränare – är mer än medvetna om den saken. Som Lisa Magnusson påpekade i en krönika i DN i juli har nästan alla framträdande svenska politiker vid något tillfälle svarat Pippi Långstrump, på frågan om vilken litterär figur de helst identifierar sig med. Ett publikfriande, för tiden perfekt anpassat svar. Inte bara älskar vi svenskar vår Astrid Lindgren, egenskaper som stark, kaxig och högljudd har också för länge sedan ersatt tidigare, mer omoderna ideal som samtidens främsta dygder. Den Pippi som från början var skräddarsydd för att få vuxna att skaka på huvudet och barn att känna skräckblandad förtjusning, känns inte längre lika radikal och frigörande som hon helt säkert var från början.
LÄS MER:En dystopi på sex ord
Så låt mig, i skenet av att ännu ett embryo till regeringsbildning i skrivande stund verkar få bita i gräset föreslå en annan taktik: nästa gång vi får chansen, ska vi inte se vad som händer om vi lägger uppdraget att styra landet i händerna på en Kulla-Gulla, i stället för ännu en självutnämnd Pippi?
