Lars Gustafsson är död och det är lite som att en släkting gått bort, en som man bråkade med, kanske inte riktigt kände men som man älskade att bråka med eftersom han aldrig var tråkig och dessutom var mer bildad än vad man själv kunde hoppas på. Och som man därför kommer att sakna, även i de stunder när han kunde vara amper eller slarvig. Det är en stor bit av den svenska litteraturen som nu fallit bort - fem decenniers närvaro. Betänk det. Lars Gustafsson var under den tiden en person man var ofta tvungen att läsa – for good or bad.
Jag tror det någonstans har att göra med ett skrivsätt eller ett sätt att tala. Det är bara att pendla i hans författarskap som nog är en hundra titlar långt och som innehåller stor poesi, väsentliga essäer, flera underbara romaner. Och många retstickor.
Till det väsentliga hör att han mer än några andra gjorde författaren till en intellektuell – alltså en person som reflekterade kring det mänskliga tillståndet. I alla avseenden. För det fordras både närhet och stor distans, kanske präktigt magstöd men också vig tanke- och skrivförmåga.
Han ville inte anpassa sig utan ville vara en tänkande författare tre steg före, även om det kunde ske i andras tankespår, vilket kunde bli grinigt. Men minns nu att han formulerade begreppet problemformuleringsprivilegiet. Det är inte inaktuellt. Lars Gustafsson spelade under flera decennier en roll i den svenska kulturoffentligheten som vi knappat riktigt kan tänka oss i dagens facebookvärld (Gustafsson älskade sociala medier).
I hans författarskap frodas leken och den kluriga lättheten. Just hans skenbara fast ofta varma distraktion, hans vaksamma förströddhet skapade ett lättare steg i den svenska litteratur som gärna klampade i leran och tyngdes av sitt potatisodlande patos. Han var på något vis alltid förklädd till sig själv - och därför alltmer igenkännbar i sina förklädnader. Fast vi höll god min. Vi som läste. Denna blandning av tyngd och lätthet tillhör den speciella atomvikten hos grundämnet larsgustafssson.
Det ämnet utsträckte sin strålning från Västmanland till Uppsala till Stockholm, till Berlin till Austin och tillbaka. Alltid tillbaka till den ringlande mörka Kolbäcksån med sitt närmast metafysiska vattensystem.
En påminnelse. Lars Gustafsson debuterar 1959 med Poeten Brumbergs sista dagar och död. Kommer med berättelser ur det akademiska livet. Blir redaktör för Bonniers Litterära Magasin, vilket var en avsevärd befordran på den tiden.
Vill man göra sig en bild av Lars Gustafssons personlighet under 60-talet ter han sig gärna som en yngre bildad herre som verkar färdas genom en Jules Verneroman till tonerna av Hector Berlioz och med ett exemplar av Ludwig Wittgensteins Tractaus i innerfickan.
Hans dikter är lärda och handlar om broarna i Königsberg och Robinsons ö. Många kufiska maskiner, men strax öppnar sig landskapet, den naturliga världen med djupa sommarskyar, hotande åskbyar och vidsträckta vinterisar.
Jag tycker han skrev sin bästa poesi då - och ett decennium senare i böcker som Kärleksförklaring till en sefardisk dam (1970), Varma rum och kalla (1972) fram till Världens tystnad före Bach (1982) och Förberedelser för vintersäsongen (1990). Varje poet har som uppgift att beskriva världen på nytt och därför läser jag gärna om de böckerna.
Lars Gustafssons romanprosa är egentligen en enda teatral självbetraktelse som börjar 1971 med Herr Gustafsson själv och sedan maskerar sig scen för scen. Yllet (1973) blev en nedstigning i det alldeles vanliga livet som sedan återkommer i En biodlares död (1978) där glesbygdsliv och cancerdöende uppstår med ett sällsamt klarspråk.
Däremellan kommer Gustafssons romanserie Sprickorna i muren som skildrar socialdemokratins sprängning mellan centrum och periferi. Det var en i sin tid mycket väsentlig romansvit om nuet när många andra skrev romaner om urbaniseringen i Sverige under 1900-talets början.
Tennisspelarna från 1977 var en övning i allvarlig och tämligen precis lätthet, fast Gustafsson lär ha varit en ganska usel tennisspelare. Fiktionen förändrar allt. Fast hans inläsning av romanen för Sveriges television det året gav mig nog en ohjälplig röststörning.
Allt i Lars Gustafssons värld utspelar sig mellan maskerna och det egna ansiktet. Det är modernismens generalrecept: du kan förvandla dig själv. Hos Lars Gustafsson fanns alltid äventyr som ouvertyr, som hos Italo Calvino och andra besläktade författare. Det osannolika kan inträffa!
I sin prosakonst pendlar Lars Gustafsson därför mellan skilda världar – den sakliga alldagen med meteorologiska omslag och så labyrinter av lärdom och än snabbare omslag. Som i Sigismund 1976 men också i en överraskande och närmast rafflande roman som Bernard Foys tredje rockad (1986) med ett bagage av upptrissad science fiction. Han bröt därmed förväntningarna i litteraturklimatet men samtidigt siktar hans författarskap åter mot det alldeles egna som varit så undflyende.
Fast – slår det mig – ordet egendomligt borde nog ha ransonerats av Lars Gustafsson. Ändå har vi hans oväntade flaxkraft i den lite förvuxna pojkboksvärlden. Syrgasinsläpp blandad med en existentiell humor.
Hans romaner från den akademiska miljön i Texas där han under många år var professor i Austin intresserar mig lite mindre. Jag ser hellre på romanerna som kom nu senast. Där finns en mycket speciell charm. Det är som om Lars Gustafsson till sist kunde foga samman den djupa motsättningen i sitt författarskap – det västmanländska landskapet och den västerländska lärolabyrinten.
Kanske inte så eftertryckligt i romanen som kom i höstas Doktor Wassers recept – men väl i Fru Sorgedahls vackra vita armar från 2008. Det är en underbar roman som kretsar kring solåret 1954 och en ung mans brånad och blygsel silad genom tidens torra vemod. Få kunde som Lars Gustafsson pussla samman händelser till en summa som visar mot något mycket större än delarna. Men så skrev han ständigt om det ovetbara och i ljuset av en mänsklig rådvillhet som han gärna speglade i femtiotalets bleka skyar. Som i denna roman.
Så jag tycker att lite yngre läsare 2016 kunde göra honom den äran att börja med Fru Sorgedahls vackra vita armar och sedan gå bakåt i författarskapet – på det viset blir man som Lars Gustafsson både äldre och yngre. Man kan förklä sig. Det är litteraturens förmån. Han visade oss det.
