Det finns väl knappt en halvgammal kulturmupp i Göteborg som inte har sin egen Birrostory. Stockholmsmedia älskade att raljera över staden Göteborgs "enda kulturkändisar". Svartklädda och med rinnande kajal; "fan vad Göteborg, liksom".
Bilden var väl inte helt osann: Man stötte ju på bröderna, till en början på svartklubbarna och sedan på krogarna; storebror Peter, dretfull som gapade om att GP aldrig ville skriva om honom, och lillebror Marcus, lika full, men i ett hörn av lokalen med ett hov av damer runt sig. Kajalet rann verkligen. Saliven sprutade verkligen.
Begreppet Birro tycktes äga hela stan, de var överallt, var fullast, gapade och skrek i Aschberg-teve, svingade gitarrer från en punkscen, levererade en och annan skandalscen under poesiuppläsningar.
Bröderna Birro var duktiga på att marknadsföra sig själva. Marcus hade till och med sitt efternamn på skinnjackans rygg.
Det är ljusår tillbaka. I dag sitter storebror Peter på en upphöjd tron och är efter sina dramatikframgångar, åtminstone för media, svår att nå. Lillebror Marcus bor sedan några år vid ett öde torg i Norrköping med katt och sambo och har i dagarna kommit ut med en ny diktsamling. Marcus Birros nionde bok, men han tror ändå knappt det är sant när jag ringer:
- Ni har ju aldrig skrivit om mig!
Han låter uppriktigt glad.
På Café Broadway serveras Eldkvarn-smörgås med tillhörande varm mjölkchoklad, men Marcus beställer en GI-lunch, han har smalnat av, blivit mer lik sin storebror i ansiktet. Nu 15 kilo lättare än för några år sedan och det är inte bara GI och gymträningens förtjänst. Sedan ett år tillbaka är Marcus Birro helt vit.
- Att sluta dricka är bland det bästa jag har gjort. Att klippa med hela den världen. Jag har lite dimmigt minne av när jag slutade dricka exakt, men det var i samma veva som jag skrev min förra roman Flyktsoda. Jag blev sjuk för att jag drack för mycket. Jag har sett till att skaffa mig hjälp för att sluta. Mycket av innehållet i boken bottnar i egna erfarenheter.
Har du gått över till annat missbruk i stället?
- Jag jobbar i stället. Jag jobbar jävligt mycket. Och jag har ingen lust att öppna en folköl på kvällen längre. Sprit är jätteskönt. Man känner att man är på väg, men man kommer ju ingenstans.
På krogen var du känd för ditt dåliga ölsinne ...
- Njä, det vet jag inte ... jag har både gett och fått. Jag hörde nånstans att vissa bartendrar alltid spottade i mitt glas när de serverade mig ... men jag har inget där att göra längre. Det är inte min värld längre. Visst kan jag gå på krogen, men vid åtta när folk börjar bli fulla, då är det bara att gå hem.
Inga återfall?
- Nä, det känns bra och inget jag tänker på. Livet går i perioder, men jag är i en helt annan period. Man är inte ansvarig för sin sjukdom, men för sitt tillfrisknande.
Han går upp vid åtta nu, till kontorsarbete som han kallar det; skriver kanske en debattartikel, mejlar, flyttar på papper, fram till lunch, sedan skriver han sina böcker i fyra timmar. Han jobbar halvtid på radion, P4 Östergötland, har ett program som heter Birro.
I Norrköping.
- Privat mådde jag inte så bra i Göteborg. Jag satt fast, det fanns ingen scen. Men så fick jag ett erbjudande att komma hit. Det är en nyfiken stad. De uppskattar mig.
Marcus Birro hann knappt stiga av tåget i sin nya stad förrän stipendierna började dala över honom. Dels ett arbetsstipendium från författarfonden, men också Norrköpings kulturstipendium. Det tilldelades innan han skrev om Norrköping, i inte så bildsköna ordalag, i Flyktsoda. Han skrattar lite åt det och tjattrar något om "kompromisslöshet och ovilja till inställsamhet och kotteri". Han älskar verkligen Norrköping. Och är fortfarande sur på Göteborg.
- Jag kände mig alltid styvmoderligt behandlad i den stan och fick aldrig något tillbaka, säger han och glider omedvetet in en aning på östgötska: Ärligt, det var ett kärleksförhållande som tog slut. Men man kan ju alltid träffas ibland och ha kompissex, haha.
- Det är bra för mig att bo här. Jag skulle hellre flytta till Stockholm än tillbaka till Göteborg. Men det är lite delat också, jag älskar Göteborg. Jag satt och tittade på VM i friidrott och skrek till Jonna (hans sambo): "Kolla de har målat om Scandinavium!" Sådana saker ... jag är stolt som fan över att komma från Göteborg.
Vi går på promenad genom den halvdöda gamla industristaden, nu en utflyttarstad som inte alls är den fjärde största staden i landet, något vi lärde oss i skolan, och det står "Heja Gais" på en stenbeläggning längs sidan av stråket och öisaren garvar: "Inte ens här får man vara ifred från alla jävla gaisare!"
Det gamla bruket har blivit arbetarmuseum, stigarna ned är välkrattade, broarna över Motala ström snirkliga och allt ser så där nyskapat och putsat ut för att göra ännu en gammal arbetarstad till turistattraktion. Tjejerna vänder sig om när de ser Marcus Birro (andra kändisar från Norrköping: Malin Baryard och Pekka Langer och så Plura förstås). Porten är precis vid "Albanien", som han kallar torget utanför där han bor, med vänsterpartiets lokaler som granne (ja, han har redan skrivit en debattartikel om att fylla torget med uteserveringar om sommaren). Hissen är världens minsta. Han tog en flyttfirma till hjälp med bohaget och ursäktar sig: "Fan vad borgerligt". En hankatt som heter Stella möter oss hemma i sekelskiftsvåningen. Skrivarrummet är fyllt av diplom och bilder av honom själv, från alla tider och i olika poser.
Marcus Birro fyllde 34 år i somras och för hans ålder får man väl säga att hans författarskap är digert. Fyra romaner, en författarguide i konsten att skriva, en samlad krönikebok och nu är den tredje diktsamlingen ute, 43 dikter.
- Jag har inte skrivit poesi på tio år, så det var dags att öppna diktådran igen. Jag var i Venedig ... och skrev en dikt. Jaaa, (Marcus förställer rösten) jaaaag har juuuu skrivit fyra romaaaaner ... Ha ha, hur lät det? Så nu ville jag skriva kort. Helt oflashigt. Inga jävla bilder på författaren, enkel titel. 43 dikter. Och så fick det bli. Jag är jävligt nöjd. Vissa texter kanske är lite snåriga, men livet är ju lite snårigt ibland.
Diktsamlingar brukar ju inte vara någon kassakossa, så boksläppet följs av uppläsningsturné. Han har alltid gillat scenen och ser uppriktigt glad ut när han säger:
- Det är dags att ge sig ut och visa var poesiskåpet ska stå! Man är ju farbror nu.
